Påsken närmar sig!

Igår klädde jag och Sebastian påskriset och tog fram de andra påskgrejerna. Lite besviken blev Sebbe då jag inte hade något godis att fylla ägghönan med men den som väntar på något gott... På fredag har jag lovat honom att den ska vara full av smaskigt påskgodis.

I samband med påsken hoppas jag också att våren visar sig. I fredags hade vi underbart väder och riktigt vårvarmt och så ser jag gärna att det är hela påsklovet. Om vädret är fint så är jag lite sugen på en långtur på hästryggen så får se om man kan få till det någon dag.

Idag är det bara nio dagar tills vår pojke fyller fyra år och därmed blir stor som han själv säger. Högst på önskelistan står en cykel, ett Nintendo DS spel och en svärd-tårta. Cykeln och DS:et ska vi nog kunna ordna fram men svärdtårtan är jag lite orolig för, men jag får fortsätta grunna på hur jag ska kunna uppfylla den önskan.

Som alltid på våren så kliar det i fingrarna efter att få plantera och fixa i trädgården. Inga penséer är köpta ännu men det stora körsbärsträdet är beskuret och fönstren i uterummet bara väntar på att få sig en putsning. Jag tror jag måste göra upp en lista över alla vårbestyr som måste fixas innan det är dags för födelsedagskalas nästa lördag.

Hur lyckas man?

Efter ett bra tags arbete på volten med att lossa, lossa och lossa så äntligen hände det. Innersidan mjuknade, ställningen gick igenom och galoppen kändes så fin. Helt plötsligt kom även reglerbarheten fram och vi kunde överge volten och gå ut på rakspår utan att fastna och smygöka. Just den känslan är obeskrivlig och målet är att hitta den direkt, inte efter ett antal varv på volten.

Att träna ger så mycket och när dessa stunder kommer och man känner att alla bitar börjar falla på plats är det fantastiskt. Just nu så vill jag bara rida och träna vareviga dag. När man bara rider två dagar i veckan så tar det så fasligt lång tid att komma framåt och utvecklas. Min rastlösa själ visar sig i dessa stunder.

Jag som vill så mycket; jag vill bli en bättre ryttare och rida varenda dag - trots att jag inte ens har en egen häst, jag vill vara en mamma som alltid finns där för mina barn och jag vill göra mitt absolut bästa på jobbet - det som gör mig så rastlös är att jag inte får ihop ekvationen. Hur gör människor som lyckas förena dessa saker på ett bra sätt? Hur får jag min själ att inse att man inte kan få allt på en enda gång samtidigt som den skriker att livet bara far förbi utan att bromsa in det minsta?

Full fart framåt!

Äntligen har vintern släppt sitt grepp om Skåne och våren är i antågande. Aladdins broddar åkte ut idag och nu ska jag väl banne i mig slippa brodda igen på ett bra tag.

Idag red vi ner till klubben och kunde för första gången i år rida på en snöfri bana, lite blöt på en del ställen men annars helt ok. Varmt i luften var det också så jackan åkte av och det var bara solen som fattades för att vädret skulle vara perfekt. Aladdin kändes fin och t.o.m höger galoppen gick aningen bättre än vanligt. Det som är bra med att rida dressyr utomhus är att man har lite extra bjudning i hästen vilket var perfekt efter vår halvmediokra mellantrav vi visade upp i fredags. Idag var det mycket bättre tryck, det svåra är dock att rida med utan att tappa stigbyglarna alternativt knipa med knäna.

När galoppen kändes så pass bra så passade jag på att rida en hel del förvänd galopp som vi tidigare har tränat en del på på dressyrträningen. I höger är den förvända hur stadig som helst och vi kunde rida hela långsidan plus kortsidan i förvänd innan vi på mitt kommando bröt av. Svårare är det i vänster förvänd galopp där det gärna blir omslag. För att göra det lite lätt för mig själv (då det är jag som har lite svårt i detta varv, inte Aladdin) red jag halvt igenom och red sen förvänd hela långsidan innan vi bröt av. Med undantag för första försöket där det blev ett omslag på mitten fungerade det bra och det var riktigt roligt. För tillfället känner jag att jag skulle kunna rida varje dag, så kul är det. Trist bara att dygnet har så få timmar och det är så svårt att hinna med allt man vill göra om dagarna.

Här hemma är det full fart, framförallt i Felicia som de senaste veckorna håller sån låda att man nästan har skav i öronen. Hon jollrar och jollrar och dadadadar och mamamammar konstant. Gulligt som tusan är det =) En tredje tand har kommit fram, denna gång framtanden där uppe. Än så länge har hon inte börjar krypa ordentligt men på något sätt så tar hon sig fram ändå. Sätter man henne på ett ställe så är hon en bra bit längre fram efter tio minuter.

För tillfället är hennes favoritsyssla att applådera, något som Sebastian tycker är superkul. Han showar och spexar som vanligt och Felicia sitter på sin filt och applåderar - underbart gulligt! Förutom Sebastian så är också Wilma väldigt intressant. Som tur är så är Wilma världens mest barnvänliga hund och hpn njuter i fulla drag när Felicia klappar och drar i henne.

Vi gjorde det!

Ja, det är inte många som kan sprudla av glädje för en 25:e plats, men det kan minsann jag!

Efter x antal toabesök och knip i magen så försökte jag komma på en positiv tanke med att tävla och därigenom tvingas utstå den där förbaskade tävlingsnervositeten... jag kom inte på en enda. Men har man nu betalat 130 spänn för att starta så ska man minsann göra det också, inte kan man backa för att man är lite orolig i magen och mår lite illa. Så det var bara till att pressa ner en ostmacka, ta på sig tävlingsutstyrseln, förtränga nervositeten och köra ut till stallet. När väl syrran mötte upp i stallet så började också illamåendet att ge med sig och det finns inget mer lugnande än att fläta Aladdins man. Pållen står som ett ljus och njuter i fulla drag med huvudet längre och längre ner och med halvslutna ögon.

Efter en liten rodeotur på vägen ner till ridhuset, var det syrran som var mest skärrad av oss tre. Att se sin storasyster sitta på en 700 kg tung häst som fått för sig att bussen är ett monster och tycker att "bättre fly än illa fäkta" är ett tänkvärt motto kan få även den lugnaste lillasyster att bli lite nervös. Fördelen var att min nervositet försvann totalt när jag fick annat att fokusera på.

När det väl var dags för mig att starta kunde jag inte annat än le åt min hängivna support på läktaren. Syrran, Pernilla och Anso utstrålade så mycket värme och glädje att all annan kyla från läktaren försvann och det var med ett leende på läpparna jag red upp och gjorde min hälsning till domaren.

Målet med dagens tävling var att slå mitt protokoll från förra fredagens programridning där jag erhöll 182 poäng samt att rida igenom programmet jämnt och fint. Jag lyckades minsann med min målsättning och programmet blev stadigt och tryggt. Resultatet då? Jodå, 183 poäng skrapade vi ihop så det är bara till att vara nöjd över sig själv och pållen och njuta i fulla drag. Den härligaste känslan var dock inte resultatet utan känslan av att jag hade riktigt roligt idag och jag kom minsann inte sist heller, vilket jag var övertygad om innan jag startade. Nej, minsann en hedersvärd 25:e plats av 35 starter kom vi på och jag är så glad =)

Nu gäller det att ta dessa rundor med sig i bagaget till träningen på torsdag. Nu när grundformen börjar bli stadig gäller det också själv att höja ribban och bli mer noggrann för att komma ett steg längre. Nästa gång blir målsättningen att slå 183 poäng och få fler sjuor än sexor i protokollet.

Vår lilla kille!

Idag är vår fina lilla kille med i tidningen under rubriken bästa vänner. Bilden tog jag förra året och den strålar av sommarkänslor, varma vindar och sköna dagar i stallet, något som jag verkligen längtar efter nu.

Jag kan knappt förstå att det bara är tre veckor tills vår lilla kille fyller fyra år och det är dags för kalas. Förra året satt vi ute i trädgården och njöt av en härligt vårvarm dag med forsythian i full blomning. Detta året hoppas jag i alla fall att snön har hunnit försvinna, mer än så är nog till att be om för mycket.



En härlig bild från kalaset förra året:

Någon som har numret till Tobbe Larsson?

Med syrran som stöd så åkte jag ut till stallet vid sextiden igår och gjorde oss redo inför kvällens programridning. I boxen möttes vi av en söt brun pålle men något var konstigt med den bruna färgen, där var nämligen ingen lyster... Vid en närmare check så var det ingen pålle vi möttes av utan istället ett lermonster på X antal kilo. Vilken tur att man har pållarna täckade, nu var i alla fall överkroppen ren och fin men benen ska vi inte tala om. Det fanns inget att göra än att försöka att svabba av dem med lite blandat resultat :S

Väl nere i ridhuset så kändes Aladdin rätt fin, aningen mör sen gårdagens träning men annars lyhörd och mjuk. Som alltid när det väl är dags för att rida programmet så händer något med mig, jag spänner upp mig, glömmer att andas och blir passiv i sitsen. Efter att slaviskt följt ponnyakuten så vet jag ju att andningen är det viktiga, det sa ju Kischti Tomita till flickan som var rädd för att hoppa. Tror ni jag kan ringa till Tobbe Larsson och fråga efter Kischtis nummer? Är det någon som har Tobbes nummer bara så där förresten? Kan man ringa innan klockan 8:00 till honom , han borde ju vara uppe så här dags ;)

Trots min aningen passiva sits så red vi igenom programmet utan några större fel. Typiskt nog så fick vi ett omtramp i galoppen precis i övergången vilket resulterade i en fyra men annars så blev det en jämn ritt och allt som allt fick vi ihop 182 poäng, alltså 60 % och jag var så nöjd över fina Aladdin.

Nu gäller det bara att rida ännu bättre, andas och få mer aktiv sits på fredag när klubbens lokala dressyrtävling går av stapeln. :D

När man inte mesar så blir det rätt bra

För tillfället innebär mitt allmäntillstånd rinnande näsa, hosta och en djävulsk irritation på dessa förkylningar som aldrig verkar ge med sig. Även om man är förkyld kan jag ju inte missa dressyrträningen som är så roligt.

Igår fick jag och Aladdin rida ner ensamma och det är då man inser hur mysigt det var med Lisas och Dominos sällskap. Aladdin skrittade på som bara den med siktet inställt på klubben, vilket jag tolkar som att han tycker det är roligt att komma ner där och träna =)

Då vi ska vara med på programridningen som går idag och rida LB:2 så tränade vi igenom de rörelser och moment som ingår i programmet. Jag har ju haft lite problem med de där 10 meters volterna i traven och igår insåg jag varför... man måste ju svänga hela tiden ;) När jag väl gjorde det så blev volterna runda och fina. Travökningarna igår var först hur mesiga som helst och innebar minimal längning men när jag väl insåg att där finns mer att hämta men man måste våga så blev även de godkända och jag tror att det ser rätt häftigt ut med Aladdins framben som sprätter som tusan.

Vi hade turen igår att hoppgrupperna i stora ridhuset var klara innan vi var färdiga så vi kunde rida igenom programmet där, vilket var perfekt. Så allt som allt gick själva genomridningen av programmet rätt hyfsat och rider vi likadant idag så blir det nog bra. Målet med dagens programridning blir att få till en någorlunda avspänd ritt med så få fel som möjligt.

Längtan efter våren

Åhhh vad glad man blir när solen lyser och snön sakta men säkert smälter bort. Cyklarna dammas av och tas ut ur garaget, vantar och overaller packas ner och läggs upp på vinden och för varje dag blir det ljusare och ljusare.

I måndags var det första gången på året som jag kunde rida utan långkalsonger och Aladdin fick gå utan ländtäcke. Fortfarande broddar jag runt om då snön inte helt har gett med sig, men om två veckor hoppas jag slippa den proceduren. Att skritta genom skogen och höra fåglarna sjunga är så härligt och nu väntar jag bara på att uteplanerna ska tina upp och utehindrena sättas fram för då ska vi börja hoppa igen =)

Här hemma märks det definitivt att våren har kommit; båda hundarna fäller som aldrig förr och jag tycker att hur mycket jag än dammsugar så är golvet fullt av hundhår. Gahhh... nästa hund jag skaffar ska vara en nakenhund! Sebastian går och väntar på att all snön i trädgården ska försvinna så han kan leka i sandlådan, men lite trögt går det. För tillfället ser man bara den övre ramen och ett annat spadskaft sticker fram. Även jag går och väntar och längtar tills jag kan öppna dörren till uterummet och släppa in solen och värmen.

Imorgon blir det jobb till tolv och sen får det bli en långtur i solen med barn, hundar och min kära farmor som är på besök <3

"Precious" - av Sapphire

Efter att ha sträckläst Sapphires bok "Precious" känner jag mig totalt nedbruten och uttömd både på energi och glädje.

Boken handlar om överviktiga Precious, 16 år och gravid med sitt andra barn. Pappan till barnen är hennes egen pappa som utsatt henne för sexuella övergrepp genom hela barndomen. Precious mamma är mycket medveten om övergreppen men istället för att förhindra dem lägger hon skulden på Precious och vältrar sig i självömkan över att pappan väljer Precious istället för henne själv.

När Precious blir gravid med sitt andra barn får äntligen socialen upp ögonen för henne och den fruktansvärda situation hon lever i. Precious får möjligheten att gå i en alternativ skola och tack vare den ihärdiga och uppmuntrande läraren Miss Rain lär sig Precious både att skriva och att läsa och återvinner sakta men säkert sitt människovärde.

Berättelsen må låta som "ett-fruktansvärt-livsöde-som-slutar-med-ett-feel-good-slut" men så är inte fallet. Kanske finns det en del ljusglimtar som skymtar till då och då men till stora delar så innehåller boken mest en massa fruktansvärda exempel på hur illa människosläktet kan bete sig.

Visst gläds jag med Precious när hon bit för bit erövrar språket och därmed sitt eget existensberättigande men samtidigt gråter jag inombords över vetskapen att flera barn utsätts för denna typ av övergrepp och hade det bara varit fiktion hade den bittra smaken kanske inte förgiftat hela mitt sinne, men det är inte bara fiktion, verkligheten kan visa upp otaliga liknande fall.

Man ska inte blunda för verkligheten; prostitution, incest och sexuella övergrepp händer varje dag någonstans i världen men jag kan inte rå för att jag önskar att jag aldrig hade läst denna bok. Allt för många obehagliga bilder sitter kvar i mitt inre och jag frågar mig själv hur kan man lyckas med att skriva en sån här bok. Visst är den fantastisk så tillvida att man verkligen dras med i Precious traumatiska livsöde och jag kunde verkligen inte sluta läsa även om jag ibland blev så oerhört illa berörd att jag bara ville kasta boken ut genom fönsterrutan. Samtidigt så vill jag varna er som vill läsa denna bok, vissa berättelser lämnar absolut ingen glädje efter sig bara smärta och vemod. Så är fallet med Sapphires bok Precious.