Lägger ridhjälmen på hyllan ett tag nu!

Jag har varit ute och ridit både i måndags och tisdags och Aladdin har varit en riktig pärla och alldeles underbar att rida. Känns mycket mjukare och finare i både sidor och mun, det märks att dressyrträningen börjar ge resultat och han börjar komma tillbaka i formen igen. Dock är det bara till att inse att nu är det bara tio veckor tills bebisen tittar ut och ett naturligt om än aningen motvilligt beslut är dock att lägga ridhjälmen på hyllan ett tag nu och snällt hålla mig på fast mark. Jag kommer säkert få värsta abstinensen men vad tusan är dock glad att jag kunnat rida så här långt in i graviditeten och känner mig ändå rätt så nöjd med det. Till hösten blir det nya tag och då komer jag vara taggad till tusen. Dessutom bara för att jag slutar rida ett tag nu så behöver ju inte det betyda att jag inte kan åka ut och pyssla och gulla lite med pållen ändå =)

Bland flyttkartonger och busiga barn!

Helgen har spenderats hos syrran där vi hjälpt till med allehanda bestyr som uppkommer när man flyttar in i nytt hus. Bland berg av flyttkartonger har också två vilda kusiner huserat.. vilket inte alltid underlättat upppackning och nerpackning. Efter ett tag insåg jag att min största insats var, inte att bära och packa upp, utan istället att ta hand om vildungarna så de blev sysselsatta och höll sig i skinnet. Så idag blev det en liten promenad i parken i det nyckfulla aprilvädret.

Fin!

Snacka om nyckfullt väder. Igår när jag red var det 10 grader och sol. Idag var det 1plusgrad, snålblåst och snö... jag föredrar helt klart det förstnämnda.

Knäppte lite solskensbilder på killen igår. Visst är han fin!

Twilight-sagan!

Redan i juni förra året tipsade jag här på bloggen om Stephenie Meyrs Twilight-saga och efter att ha sett filmen Twilight är jag nu ännu mera såld på serien.

Den första boken som heter Om jag kunde drömma inleder bokserien. Intrigen handlar om Bella som flyttar till sin pappa Charlie i det lilla samhället Forks, redan första dagen i nya skolan får hon syn på honom. Han som ingen kan undgå, han vars hud gnistrar som diamanter i solljuset och han vars hud är iskall - Edward Cullen. Bella dras obönhörligt till Edward, liksom han dras till henne och även om de båda vet att deras kärlek är omöjlig kan ingen stoppa deras känslor.

Då jag direkt blev helt uppslukad i de tre böckerna och alldeles strax ska ge mig i kast med den fjärde boken När vi båda andas, så blev det så äntligen dags för att se den första filmtiseringen av boken.

Filmen Twilight var precis så bra som jag hade hoppats att den skulle vara. Jag var rädd för att man skulle tappa bort den sexuella och sensuella spänning som finns mellan Bella och Edward i boken, men den fanns kvar och blev precis så effektfull som jag hade önskat att den skulle vara. Som alltid när man läst boken och sen ser filmen så är det alltid några skillnader beroende på ens egen fantasi och fantasivärld som byggs upp när man är uppslukad av boken. Här lyckades dock regissören riktigt bra och vid filmens slut satt både jag och Björn och längtade efter film nummer två - någon som vet när den beräknas komma?

Bara någon vecka till...

Bara någon vecka till... ja så låter det varje gång någon frågar om jag fortfarande rider graviditeten till trots.

Vem kan motstå en stor luns på närmare 600 kg och världens tjockaste pannlugg? Inte jag iallafall! Än så länge fungerar det bra att rida. Lisas ridbyxor är en gudagåva, vilket gör att jag iallafall känner mig lite som vanligt och även om jag inte alls rider lika intensivt som tidigare så ger det så oerhört mycket glädje.

Denna vecka har det blivit två uteritter dels i grustaget och dels i galgbacken och det har varit underbart. Hästarna verkar lida av lika mycket vårkänslor som en annan och är pigga och ystra. Däremor verkar Aladdin tagit till sig utskällningen han fick av mig förra veckan när han, vårpigg som han är, bockade lite i galoppen. Det känns som om han blir lydigare och lite mjukare för varje vecka, vilket förmodligen beror på att han börjat gå dressyrträning igen. Nyttigt både psykiskt och fysiskt för honom. Dessutom är det alltid så mycket roligare att rida ut på en häst som är lydig och lyhörd än ett lok som bara älgar på. Nåja, ska väl inte höja honom för mycket åt skyarna, men lite bättre har det blivit iallafall.

Så länge det känns bra så tror jag att jag fortsätter rida ett litet tag till, bara någon vecka till iallafall. =)

Exakt när i graviditeten går man från att vara subjekt till att vara ett objekt?

Jag fick en stärkande och uppmuntrande kommentar häromdagen från en kvinnlig kollega;
-Ojojoj... när var det nu du skulle ha igen? 12 veckor kvar ojojojoj... det kan man inte tro!
Eller varför inte denna underbart värmande kommentaren som en annan kvinna fällde:
- Är du säker på att det inte är två därinne?

Med tanke på att detta är min andra graviditet plus att jag har en hel del kompisar som fått barn den senaste tiden, vilka bidragit med sitt empiriska material, så anser jag mig ha fog för att vilt påstå att det är något märkligt som händer under graviditeten. Från att människor knappt vågar fråga om man är gravid med rädsla för att göra bort sig till att människor helt plötsligt verkar tro att det är ok att säga precis vad som helst. Från den dagen då det verkligen syns att du är gravid eller det på något sätt är officiellt så är det lika bra att förbereda sig; då väller de där underbart drypande kommentarerna in.

Jag har en kompis som jobbar i affär, när hon var höggravid kunde kunder säga till henne med allvar i rösten;
"- Hej tjockis!" eller varför inte klassiker som "Oj, snart spricker du!"

Vad tänker folk med och var finns respekten.

Exakt när går vi gravida kvinnor från att vara ett subjekt med känslor och tankar till att vara gravida objekt som det är ok att säga vad som helst till?

Vilka är det då som tar sig den här rätten till att inkräkta och anmärka på ens personliga och tämligen känsliga kroppsuppfattning? Baserat på min egen erfarenhet så tycker jag främst att det är medelålders kvinnor som fött barn själva. Sällan är det män, de ger snarare omtänksamma och gulliga kommentarer med fokus på hur man mår. Yngre kvinnor alternativt de som ej har barn själva brukar vara de som är mest stödjande och det är oftast av dem man kan få riktigt värmande och glädjande kommentarer om hur mysig magen ser ut.

Det är alltså den där underbart ironiska lilla gruppen av satmaror i medelåldern (nu generaliserar jag grovt, naturligtvis är INTE alla medelålders kvinnor så här, utan de jag kallar satmaror är som tur en minoritet)som gör att vi gravida i vissa stunder istället för att hylla och njuta av våra växande bebismagar ibland skäms över dess storlek. Man kan fråga sig varför vissa människor slänger ur sig sådana här kommentarer, speciellt när de själva varit gravida och vet precis hur känslig alternativt nojig man är över att vara för stor om magen. Dessa kommentarer uppmuntrar ju inte på något sätt till en positiv kroppsuppfattning och glorifiering av bebismagen.

Min teori är att det som vanligt bottnar i kvinnosläktets eviga konkurrenskamp. En konkurrenskamp som bottnar lika mycket i den svenska jantelagen som i den dåliga självkänsla många kvinnor har. Att poängtera någon annans kropp gör att man själv ställs i bättre dager och varför just graviditeten öppnar upp en "tro" om att man har rätt att säga vad som helst beror förmodligen på att de flesta kvinnor har varit där själv, vilket innebär att det då är det ok. Jämför t.ex nollning bland studenter, samma fenomen. De som nollar har själva blivit utsatta för omild och hånande behandling vilket ger dem "rätt" att utföra samma typ av handling på kommande generation.
Man kan undra vad som hänt med den gyllene regeln; Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Kan det vara så att den idag 2009 istället lyder;

Behandla andra som du själv blivit behandlad?

Som avslutning vill jag bara uppmana alla medelålders satmaror med syrliga kommentarer på läpparna att ge fasen i min mage om det inte är något positivt ni har att säga. Jag älskar den, den är underbart stor, hård och levande. Tänk efter två gånger innan ni fäller era underbart "gulliga" kommentarer om sprickfärdighet, antal bebisar och dylikt - även om ert uppsåt inte är att såra, så sårar det mer än ni kan ana!

Nu ska jag glömma alla de där syrliga kommentarerna och istället fokusera enbart på den jag fick av en underbar expedit (medelålders kvinna, dock ej satmara) på Familia i lördags;

- Vilken underbar mage du har! Lycka till med bebisen <3

Sebbe på hästtävling!

En bild säger mer än tusen ord och denna kan sammanfattas med tre:

Sebastian, Häst, Lycka

Var är mina muskler?

Efter onsdagens ridtur kan jag bara säga att mina ben inte varit vad de varit tidigare, fy fasen vilken träningsvärk... Fattar inte riktigt vart mina muskler tagit vägen??? Finns de kvar därinne någonstans eller har de försvunnit för alltid? Idag är jag dock lite mindre stel och öm så förhoppningsvis har träningsvärken försvunnit lagom tills på måndag då jag ska upp på pållen igen =S

Trots de ömma benen blir det full fart hela helgen. Ev. Familia imorgon och på söndag ska jag och Sebbe in och heja på klubbkamraterna på hemmatävlingarna, min älskade man får istället för att njuta av fina pållar stå uppe i skogen och såga ved... sicken tur att man är gravid och inte ska lyfta så tungt ;)

Som gjuten i sadeln!

Hittills har veckan varit hektisk så jag har inte haft någon möjlighet att komma ut till stallet. Idag var det så äntligen dags, slutade tidigt, var hemma och lekte med Sebbe och åkte sen ut till stallet när Björn kom hem.

Då min bebismage växt sig tämligen stor sista tiden har jag ju fått glida runt i sadeln i joggingbyxor.. ingen perfekt lösning precis. Jag fick dock ärva ett par helskodda ridbrallor av Lisa som var alldeles för stora för henne. Jag trodde aldrig att de skulle gå runt min mage men de satt kanon så nu äntligen kan jag återigen rida i ridbrallor och sitta som gjuten i sadeln.. ett tag till iaf =)

Med sköna ridbrallor, ett härligt vårväder och en pigg pålle så blev det en tur runt grustaget idag. Perfekt underlag som bäddat för galopp. Aladdin kändes fin idag och inte alls så springig och hängande i bettet som han varit de senaste gångerna. Busade lite med mej i galoppen men efter en tillsägning så skötte han sig bra, så det blev några härliga galopper idag och ett tag var han riktigt fin i traven och riktigt rund och fin. Det är sådana ridturer som förgyller ens tillvaro =D

Fick mess från Lina och Kät igår med bild på söttanten, hon såg fin och glad ut. Hoppas de ska ut och tävla något i vår så man kan åka och heja!

Arbetsnarkoman...

Som rubriken lyder så känns det precis som om det är arbetsnarkomen för tillfället. Just nu är det ordentligt mycket att ordna på jobbet + att jag hoppat in en hel del och täckt upp för en del sjuka kollegor. Väldigt roligt och stimulerande men oj vad svårt det är att inte ta med sig jobbet hem. Jaja, det är bara att bita ihop, jag vet ju att nästas vecka kommer vara likadan men sedan lugnar det ner sig lite.

Bortsett från jobbet så är ju som alltid familjen det viktigaste och varken jag eller Björn kan förstå att vår lilla pojke fyller tre år om en månad. Han har blivit så stor och duktig vår lilla kille. Visst ser man likheterna i temperamentet också, humöret efter mig coh envisheten efter Björn. Något som han verkligen har ärvt efter Björn är musíksmaken... idag stod han och rockade loss till Sepultura.. hmmm... inte riktigt min musiksmak precis =S Så nu är det fyra veckor kvar att fundera vad man ska köpa till honom i present... vi ska nog klura ut något som han verkligen vill ha.

Från en busunge till en annan, min mage växer ju och gror för varja dag som går. Kul med nu när syrran är gravid, vi är lika gravida och hormonstinna bägge två. Det räcker vi tittar på varandra så förstår vi varandra direkt: Lite choklad.. absolut det är jag också sugen på! =)
Härligt också nu när vi bägge har två väl så synliga kulor på magen Ska bli spännande att se vad det är för två kusinbebisar som gömmer sig därinne =)

Bus i skogen och MVC!

Äntligen måndag dags igen och ut till Aladdin=) Hade tur så både Pernilla på Busan och Lisa på Roxy följde med ut till skogen, alltid mycket roligare med trevligt sällskap när man rider ut.

Red grustagsrundan och Lisa guidade oss upp i den lilla kullen där det låg en massa stockar och fällda träd längs stigen, perfekta att skutta över. Aladdin som inte hoppat ett hinder sen i november var inte sen att tacka nej så minsta stock och höjd på 30 cm bjöd han på som om det var ett vanligt hinder. Mysigt och uppiggande att skutta lite och oj vad jag saknar att hoppa.

MVC besök idag och kontroll, blodprov,blodtryck, äggvita och hjärtljud. Bebisen var i full action när vi skulle mäta hjärtljuden så det det sprakades och sparkades i högtalarna på maksinen. Alla värden både på bebisen och på mig såg bra ut så nu är det bara att invänta sockertestet om några veckor, inget gott det där... =( Nu är det iaf bara 5 besök kvar på MVC innan det väl är dags. jag kan inte fatta att man redan är i vecka 26, tiden bara springer iväg.

Känner att ögonen börjar klia lite.. tror det är dags för tandborstning och gonatt för mig =)