Uppladdning

Nu finns det ingen återvändo... igår anmälde jag mig och syrran till tjejmilen som går av stapeln den 17 maj. Hujedamej, en hel mil ska vi överleva och vara i någorlunda skick vid målgång. Nu ska vi i och för sig inte springa utan bara promenera vilket varje människa borde klara av, så även vi.

Så hur ser då uppladdningen ut? Från och med idag så har vi 19 dagar på oss att komma i form, vilket innebär att vi på dessa 19 dagar borde tappa minst 10 kilo, öka konditionen med 300 % samt shoppa riktigt proffsiga och schyssta träningskläder. Förmodligen kommer uppladdningen inte bli så här utan snarare kommer vi sikta på att tappa 2 - 3 kg, öka konditionen från obefintlig till hyfsad och tvätta den gamla reklam t-shirten samt rota fram de gamla löpartightsen som passade perfekt år 2000 men nu nog får töjas lite för att sitta bra.

Att delta i tjejmilen ska i alla fall bli roligt och jag hoppas på bra väder så man kan förena nytta med nöje och både bränna kalorier och bli solbränd samtidigt. Min lilla Tuva ska minsann också få följa med och få genomföra sin första tjejmil. Naturligtvis ser vi alla fram emot målgången där vi förväntar oss att våra familjer tar emot oss med applåder, kramar och pussar samt med en ordentligt välfylld fikakorg. Jag vill ha jordgubbar, päronmer och en god makrillmacka. Syrran vill nog ha en räkbaguette och lite Loka att dricka och Tuva vill ha ett grisöra samt lagom kallt isvatten. Glöm för all del inte kameran, ett foto som bevisar vår djävulska prestation måste ju tas!

Det där med hästeri...

Härom veckan så övervägde jag starkt att helt lägga ner det där med hästeriet. Kanske skulle jag ge mig in på frimärksområdet eller varför inte minigolfen som är stor här i Vinslöv. Hästeriet kändes nämligen helt hopplöst; mina ben dinglade, mina händer hoppade och rattade och kontakten med pållen var obefintlig. I just den stunden när man inser att man hållit på med hästar hur länge som helst men ändå rider så pass dåligt, det är då insikten slår en hårt i ansiktet och tårarna sakta kryper fram i ögonvrårna.

Efter förra veckans träning fick jag läxa av Helen, att rida med spöet rakt över mina händer och manken och på så sätt få mer stilla och lugna händer. Som den duktiga elev jag är gjorde jag min läxa ordentligt så både på bana och skog och mark kom jag ridande med ett fint blått ridspö liggandes på mina händer.

Redan vid andra ridturen så märkte jag skillnad och sakta men säkert började jag slappna av i sadeln och följa med mer istället för att joxa med händerna och sakta men säkert började också Aladdin falla till ro och tugga på bettet. På senaste dressyrträningen i torsdags så bara infann den sig, den där känslan av att allt börjar stämma igen. Den känslan som fyller en med självförtroende och ger en en sån förbannat bra dos med energi. Allt som upplevts så svårt den senaste tiden kändes nu så enkelt och t.o.m. de där skänkelvikningarna på diagonalen flöt på rätt bra.

Det är konstigt med det där hästeriet... stundtals så flyger man på moln för att en galoppövergång suttit perfekt och stundtals så gråter man för att ingenting fungerar. Summerar man all besvikelse och all glädje som är inblandad i det där hästeriet så står det dock klart, vågskålen med glädje är så mycket tyngre och just därför så tror jag att jag aldrig skulle kunna nöja mig med det stillasittande livet som frimärkssamlare och eller det intensiva livet som minigolfare. Nej, jag är och kommer alltid förbli en hästerimänniska i både motgång och medgång!

Vitsippan ute i backarna står...

När vitsipporna står i full blomning vet man att våren äntligen är här. Detta är den absolut bästa årstiden att hålla på med hästar. Lagom varmt att rida, ljust länge och inga förbaskade insekter som irriterar en. Hela långa veckan har jag fått äran att ta hand om Aladdin så det har blivit en hel del ridning.

Träningen i torsdags gick så där, några saker kändes bra andra åt helsike. Jag fick i bakläxa att rida med spö rakt över mina händer och manken, mycket nyttigt för att lära sig att hälla händerna jämna och stilla. Jag har minsann övat och övat och övat med det där spöet och idag fick jag äntligen känna lite resultat. Lite av den mjukhet och följsamhet som vi hade vid tävlingen i mars återfann sig stundtals och det känns som om vi sakta men säkert återigen kliver framåt i ridkonstens långa vindlande trappa.

Här hemma är det lika ffullt ös som vanligt med jobb, dagis och vardagsbestyr. Felicia kryper på snabbare och snabbare för varje dag som går och Sebastian växer så det knakar. Jag kan knappt förstå att Sebastian hunnit fylla fyra och Felicia snart blir ett år. Då blir det ettårskalas med förhoppningen att kunna sitta ute i trädgården och grilla korv och spela kubb!

Njaaa...

Hela veckan är jag hästvakt åt fina Aladdin så det kommer bli en del ridning =)

I måndags var jag nere på banan en sväng och försökte hitta det där mjuka fina läget vi hade för några veckor sedan. Dessvärre tyckte jag det gick så där, en pigg men inte så lyhörd pålle resulterade i att det blev en hel del övergångar men jag var inte riktigt nöjd med någon. Det som kändes bäst var vänster galopp som kändes jättefin.

Idag hade jag egentligen tänkt att rida ute men sen ändrade jag mig och tog en tur på banan igen. Det får bli lite busiga uteritter i helgen istället. Även idag kändes det stumt och segt i alla förhållningar och i alla övergångar envisades hästkraken med att köra fram nosen och bita tag i bettet. Jag fick lossa, lossa, lossa och lossa och efter en lång stunds jobb på volter och serpentiner kunde jag förnimma en lite bättre känsla. Även galoppen kändes lite stum och stundtals lite seg med dåligt tryck framåt. Jag vet inte om det är vårgräset som lagt sig som ett tungt lager i pållen eller om det är jag som glömt allt som har med ridning att göra men förhoppningsvis känns det bättre imorgon på träningen.

Äntligen kryper vår tjej!

Efter veckor av ålande, kasande och hasande har äntligen vår tjej förstått hur man kryper. Ett tag höll både jag och Björn på att ge upp och var tvärsäkra på att hon aldrig skulle lära sig krypa. Tji fick vi för nu så kryper hon som bara den. När jag tänker tillbaka så minns jag att det var precis likadant med Sebastian, in i det sista höll han oss på halster för att en dag krypa som om han aldrig gjort något annat och när han väl lärt sig krypa så tog det inte långt tid innan han gick.

Det är inte bara motoriken som går framåt utan även bissingarna. Två risgryn därnere och tre däruppe förgyller Felicias härliga leenden =)

Fattat galoppen!

2 försök, sen fattade han galoppen! Ja, inte Aladdin då utan Sebastian. Han fick ju sin nya fina cykel i förrgår och vi velade hit och dit om vi skulle sätta på stödhjul och till sist bestämde vi oss för att avvakta lite och se hur det gick utan. Det tog ungefär 30 minuter sen cyklade den lille mannen som han aldrig hade gjort något annat. Aldrig kunde jag väl tro att han skulle lära sig så fort. Det enda som är lite besvärligt är att stanna och starta så det får vi fortsätta träna på.

En annan som också fattat galoppen är Aladdin. Galoppen är numera rund och fin och väldigt behaglig att sitta i. Trots att min hjärna växelvis var på och växelvis av så fungerade galoppen riktigt bra igår. Den förvända kändes stadig och vi kunde t.o.m. vända rätt upp i galopp och behålla takt och form - roligt :D Idag blir det en lagom lugn tur i skogen tillsammans med Eleneore och Dullen.

Imorgon väntar ett fullspäckat schema från morgon till kväll. På morgonen blir det till att bege sig ner till Plagg & Traggs årliga auktion och sedan väntar födelsedagskalas för Sebastian här hemma. Innan dess måste jag bara ta mig i kragen och sätta igång med städningen...

Sebastian 4 år!

07:00 var frukostbrickan full av presenter, O´boy, ägg+kaviarmackor och Sebastian väcktes av min och Björns skönsång. Sebastian som i vanliga fall sover rätt tungt satte sig direkt upp i sängen och log (jag vet inte om det var för att vi sjöng så falskt eller av förväntan på presenterna )och tog itu med sin presenter. Nintendo Ds:et som vi och mormor och morfar lagt ihop till blev en succé och för tillfället har det gått varmt här i omgångar under dagen. Väldigt roligt och lite nostalgisk blir man när man spelar Super Mario.

Efter frukost packade vi in oss i bilen och styrde mot Familia där vi mötte upp farmor för att efter lite butiksbesök återigen packa in oss i bilen och bege oss till Tropicariet i Helsingborg. Besöket där var mycket uppskattat, framförallt av Felicia som satt som ett ljus i vagnen med ögon stora som tefat. Lemurungar, silkesapor och revhajar var bara några av de djur vi såg och hit åker jag gärna igen.

Efter lite god eftermiddagsfika och presentöppning hemma hos farmor var det dags att vända hemåt. Vid sextiden plingade det på dörren och där stod farmor och farfar med ett långt snöre. Snöret som löpte runt träd och utedäck genom hela trädgården var förankrat till en ny cykel! Sebastian fick knappt fram ett ord när han såg vad snöret var fäst vid, med munnen ner till hakan lyckades han bara pressa fram: WOW! Vilket härligt avslut på en mysig födelsedag!

Med riddartårta i magen och cykeltramp i benen ligger nu den lilla födelsedagsbusen och snusar gott. Det är bra han laddar upp sig lite inför lördagens kalas när det blir ännu mer presentöppning och tårtätande!

Påsklov!

Mätt och svullen av alldeles för mycket ägg, sill och påskgodis sitter jag här i soffan och njuter av påsklovet. Dagen har spenderats inomhus då regnet har öst som spö i backen. Garderober, barnrum och akvariet har städats och rensats från allehanda skräp. Inför lördagens Plagg & Tragg auktion så har jag dessutom inventerat en del bland barnklädeshögarna. För tillfället känns det som om alla Felicias kläder har blivit för små så det ska bli kul att buda loss tillsammans med alla andra mammor på lördag.

Imorgon blir det först ut till Aladdin och ner på banan och dressyra lite. Torsdagens träning var verkligen rolig. Vi arbetade vidare med den förvända galoppen och döm om min förvåning när vi kunde rida ett helt varv på spåret i förvänd galopp utan omslag eller avbrott. Så himla roligt att det går framåt för oss och man blir bara mer och mer taggad för varje framsteg man gör. Jag är så sugen på att tävla igen, men då måste vi först lastträna lite. Det får bli sommarprojektet i år.

Förövrigt så har jag en liten kille som går här hemma förväntansfull och spänd inför onsdagen då det är hans födelsedag. Dagen ska vi spendera med moster, kusinerna och gammelfarmor och ett besök på Tropicariet i Helsingborg är uppsatt i dagsagendan. Innan vi vänder hemåt blir det en tur inom gammelfarmor där presenter och tårta ska intas.

Nu hoppas jag bara att det fina vädret åter visar sig så vi kan njuta av sol och värme under resterande dagar av påsklovet!