När det lackar mot jul plockas en klenod fram...

När nu jultomtarna huserar i vårt hus och nötterna och clementinerna slåss om bästa platsen på tv-bordet så är det också dags att ta fram en högt värderad klenod från min barndom. Nämligen den underbart vackra boken "Tomtarnas julstök" av Maryjane H Tonn som funnits i min ägo sen jag var tre år gammal.

I boken får vi hela berättelsen om tomten som bor på Nordpolen berättad. Vi får en inblick i hur det stora julbaket går till, hur de fina julgranskulorna blåses och vilket jobb nissarna görAllt presenteras genom alldeles lagom lång text och fantastiskt vackra illustrationer. Berättelsen i sig är väldigt fantasifull och vi får se hur tomten flyger ner till oss och genom skorstenen lämnar leksaker till alla barn för att sedan återvända och bli omhändertagen av tomtemor (hmm... könsrollerna är underbara :S )

Det jag gillade allra bäst med boken när jag var liten var alla detaljer i illustrationerna. På detta uppslag ser vi hur tomten och nissarna ordnar med den sista finishen på alla leksaker och dessutom testar dem. En liten nisse blir så skrämd av gubben i lådan att han faller baklänges och längst ner i vänster hörn så ser vi hur en liten nisse släpar två tunga färgburkar till nissen som målar skottkärran
.
Julen är för mig den högtid som jag håller allra heligast och för mig är det en lika stor dödssynd att spela in Kalle Ankas jul, inte ha mandel i knäcken eller servera mor annas köttbullar på julbordet som att låta denna bok finnas framme året om. Om man får för mycket av det goda så mister man också tjusningen så "Tomtarnas julstök" ska tas fram den 1 advent varje år för att sedan läsas när helst vi vill fram till jul och på så sätt långsamt bygga upp den mytiska och sagolika stämning som omger julen och som jag själv minns så väl som barn.

Spretigt!

När bloggen hamnat i skymundan ett par veckor blir det lätt att inlägget blir lite spretigt, då man har så väldigt mycket att berätta. Håll tillgodo för här kommer ett oehört spretigt inlägg!

Felicia
6 månader har gått sen Felicia föddes och sen några veckor tillbaka sitter hon själv, vilket är gudomligt skönt! Nu kan man sätta henne på golvet (med en kudde bakom som skydd) och där blir hon sittandes och är helnöjd lekandes med sina leksaker. Att ligga på mage däremot ar inte alls så populärt längre. I vredesmod så kan hon dock lyfta upp hela bålen och med hjälp av sina armar hålla sig i uppe en bra stund. Än så länge sover hon bra på nätterna, vilket jag hoppas håller i sig!

Hästeriet
Nu är den värsta tiden att hålla på med hästar. Mörk, regnigt och jävligt! Blä! Det är tur att man har träningen så man tar sig i kragen och rider lite ordentligt. Det är annars lätt att man på denna tid av året slöar till sig lite och mest skrittar runt lite i mörkret. Träningen är lika kul som alltid och vi har mer och mer kunnat arbeta vidare i galoppen. Tidigare blev det ett par varv på volten sen var Aladdin slutkörd, men nu orkar han betydligt mer och vi har fortsatt arbeta med förvänd galopp. Något som är oerhört kul men lite klurigt :S

AdventsfirandeFörsta advent idag och det firades med julskyltning i Hässleholm där Sebastian strålade av lycka när han träffade tomten och överlämnade sin egenhändigt ritade önskelista. Tomten tog emot den och i utbyte fick Sebastian en julklapp - lyckan var total! Här hemma har det inhandlats nötter, clementiner och röda juleljus. Igår öppnades vindsluckan och ner bars tre bananlådor fulla med tomtar och julpynt så nu är huset julpyntat och klart och hela familjen inväntar den stundande julen med förtjusning!

Spretigt som tusan var det, men så kan det bli ibland. Nu väntar läggdags för barnen sen blir det svtplay och Globen horse Show =)

Who let the dogs out?

Trots att stormen ven,rutorna skallrade och klockan närmade sig 23:00 så gick det inte att blunda för det faktum att våra tre vovvar var väldigt nödiga och var tvungna att snabbt få springa ut och kissa i trädgården. Sagt och gjort, jag släppte ut de tre vovvarna och gick sen för att borsta tänderna. Väl färdig med mitt toalettbesök var det dags för att släppa in vovvarna från sina toalettbesök. Hund nummer 1 kom inom genom dörren, jag torkade av tassarna och släppte sen in hund nummer två. Dags sen för nummer tre, i detta fall Basco, alltså brorsans hund som vi passar, men inte kom där någon vovve...

Jag svepte snabbt jackan om mig och stack fötterna i foppatofflorna och begav mig ut i trädgården för att hämta in honom. Med hjälp av en ficklampa försökte jag öka mina chanser till att hitta en svart hund i en blåsig och beckmörk trädgård, men inte hjälpte det, ingen hund fanns att hitta där inte. När jag sedan gick ner till hundgården för att titta så att han inte hade lagt sig där såg jag det; grinden ut mot ängen hade blåst upp!

Tusentals tankar for genom mitt huvud i samma sekund som jag såg grinden ,men den starkaste tanken var hur jag skulle kunna förklara för brorsan att hans hund var försvunnen och tänk om Basco var på väg hemåt, vilket innebär riksväg 21!

Jag sprang snabbt in och hojtade till Björn och sen tog jag hundarna med mig och begav mig ut på ängen för att försöka hitta Basco. Trots upprepade inkallningar och hundarnas sökande så fanns där ingen vovve. Björn gick bort mot lekplatsen för att kolla om han var där, men nix inte där heller.

Andra hållet då? Björn gick hela gatan ner och ropade och hade sig, men efter en kvart gav han upp. Jag gick ut för att möta honom och såg en moloken Björn komma gående, men rätt som det var dök det upp en svart gestalt bakom honom och vem var det om inte Basco! När jag kallade på honom kom den stora bamsehunden i full kareta och galopperade rätt in i min famn. Puhhh.... jag kunde inte annat än andas ut och krama om den galna hunden samtidigt som jag förklarade för honom att han kunde ju valt en annan dag att smita än kvällen med årets värsta oväder!

När fantasin skenar iväg...

Denna tid på året när dygnet är grått och trist och solen aldrig verkar gå upp så sätts verkligen ens hästintresse på prov, inte minst för att man får brottas mot lera som har överfallit hela hästen. Den största utmaningen för ens hästintresse är dock mörkret, eller snarare avsaknaden av solljus. Efter jobbet får man nämligen föra en tämligen ojämn kamp mot mörkret om vem som skall hinna ut först i skogen. Har jag tur så hinner jag och Aladdin ut en runda innan allt är becksvart, men så var inte fallet idag.

När jag kom till stallet var klockan tjugo över fyra och det var lite halvmörkt och disigt ute. Jag tog snabbt in Aladdin och fixade till honom på två röda och sen begav vi oss ut. Jag hade inte ork idag att rida ner till klubben utan det fick istället bli en tur i Galgbacken som tyvärr inte är upplyst.

Den första sträckan i skogen gick bra, där kunde vi t.o.m. trava då det inte var helt mörkt. När vi kom lite längre in i skogen och inte längre hade hemtrevliga villor bredvid mig så började min vilda fantasi att spöka. Var det inte något som sågs skymta till bakom tallen, eller vad var det som vajade i den stora eken. Varför heter detta skogsparti just Galgbacken slog mig med ens.

Enligt Wikipedia.com så "är Galgbacke det medeltida namnet på en plats för avrättning av dödsdömda brottslingar. Namnet kommer från de galgar som användes vid hängningarna, men även andra avrättningsmetoder kunde förekomma på platsen."

Är det så konstigt egentligen att nackhåret reser sig på en och man känner kalla kårar krypa längs ryggraden när man rider inne i det mörka skogspartiet helt ensam?

När man lyckats skrämma upp sig själv tillräckligt mycket och ens fantasi skenat iväg så förstoras minsta lilla ljud och ens adrenalin pumpas ut så hårt det bara kan. Att sedan pållen traskar på som ingenting spelar ingen roll. Det är svårt att hindra en från att se spöken i alla möjliga vinklar och vrår vid såna tillfällen.

För mig fanns inget annat att göra än att vända pållen och fortast möjligast ta mig ut från skogen och bege mig till mer bebodda och upplysta trakter. Långt långt ifrån den ack så spökfulla Galgbacken...

Stor vovve på besök!

Medan brorsan och Mia är och gottar sig i Egypten så har vi deras vovve Basco på besök härhemma. Jämfört med Tuva och Wilma är Basco gigantisk! Närmare 50 kg och dobermannrottweilerkorsning men ack så gosig och kelen.

Tuva var som vanligt lite grinig när en ny vovve introducerades härhemma men efter några åthutningar av mig så insåg hon att det bara var att gilla läget. Nu två dagar senare så tycker hon att det är ganska kul med en snygg kille som är på sleepover.

Basco verkar inte heller vara speciellt oäven över att behöva bo här i två veckor. Han har nämligen insett att bäddsoffan ute i gästrummet är väldigt skön att sova i så om nätterna ligger den stora vovven utsträckt i gästsoffan och snarkar och göttar sig. Sent ikväll ska jag smyga ut och se om jag kan fota honom när han ligger och sover.
Basco och Wilma

Stjärnorna gnistra och glimma...

Julen närmar sig med stormsteg och det känns som om jag inte riktigt hinner med. Hösten har rasat förbi utan att man ens hunnit tänka på det. Felicia växer så det knakar och Sebastian sitter numera varje dag och läser sin bibel; leksakskatalogen.

När det var träningsdags igår så slapp jag och Lisa både regn och rusk, istället visade sig vädret från sin bästa sida. Lite kallt men lugnt och friskt ute. Träningen gick jättebra igår och var riktigt riktigt rolig. Vi arbetade med att få hästarna kvicka i benen i övergångarna. På volten red vi i arbetstrav och sen samlade vi ihop dem några steg så det nästan blev en övergång, men istället för ner i skritt skulle hästarna kvicka till sig i benen några steg och sen framåt igen med bibehållen form. Stundtals kändes det som om Aladdin verkligen trampade till och så loss och fin han blev sen. För att inte fastna i arbetstrav och samling växlade vi med att rida mellantrav på diagonalerna och jobbet på volten.

I galoppen sen hade vi också fokus på övergångarna. Jag och Aladdin har börjat få till övergångarna rätt bra men jag låser innerhanden lite vilket gör att jag inte får honom så mjuk som han ska vara. Galoppen i sig, speciellt den vänstra, var hur fin som helst. Stadig, mjuk och vägvinnande! Tänk för bara några veckor sedan kändes det hopplöst, men på bara några veckor har så mycket lossat och detkänns som om vi klättrat flera pinnhål uppåt.

När vi kom ut från ridhuset nöjda och glada så möttes vi av en alldeles lugn, mörk och kylig höstkväll. När man kikade upp mellan träden, där molnen hade skingrats kunde man ana en alldeles stjärnklar himmel. Stjärnorna gnistrade och glimmade och när man andades in den friska luften så kände jag doften av jul, lussekatter och pepparkakor. Och jag kan garantera att djupt inne i skogen, bland träd, mossa och stenar fanns minsann tomten igår. Han var säkerligen vaken och tog emot Sebastians önskning om att få LEGO i julklapp!

Stolt!

Så var dagen här, nästan på prick ett år sen sist och dags att återigen att drabbas av nervositet och prestationsångest...

Idag var det nämligen dags för klubbtävling i dressyr och jag och Aladdin stod som deltagande i LC:2.. GULP... hela gårdagen gick jag och våndades och undrade vad jag hade gett mig in på. Resultatet på 54% som vi fick förra året vi var med projicerades som en stor löpsedel på näthinnan och frågan om jag verkligen ville utsätta mig för något sådant igen återkom stup i kvarten.

Vid elvatiden var det till att ta tjuren vid hornen och åka ut till stallet och fixa Aladdin. Jag tyckte jag hade god tid på mig, men det var innan jag insåg att Aladdins man är supertjock vilket innebär att man minst måste göra 15 flätor för att gummibanden ska kunna gå runt. Vid fem över tolv var jag äntligen klar men nervositeten stegrades till oanade höjder när jag insåg att jag bara hade tio minuter på mig innan det var dags för att möta upp Lisa, Pernilla och Hanna. Snabbt på med träns, sadel och kavaj och sen bar det av ner mot klubben.

Allt eftersom vi skrittade ner började klumpen i magen att släppa och glädjen över hur kul det är att rida överföll mig istället. Väl framme var det dags för att rida fram och försöka hitta den perfekta känslan. Att sen mina ben var spända som fiolsträngar och att jag tappade stigbyglarna hela tiden var en annan femma, Aladdin kändes jättefin. Som tur var så hittade jag sitsen inne i ridhuset och helt plötsligt så satt jag mycket bättre och stigbyglarna höll sig på plats. När det var vår tur så kändes det riktigt bra.

Om Aladdin varit avspänd ute på banan och på framridningsvolten så blev han en helt annan häst när vi kom in på banan. Gahhh vad läskiga blommor och domarbordet ska vi inte tala om, det hade ju huggtänder, verkade Aladdin tänka. Spänningen släppte dock efter en stund och han blev fin igen. Tyvärr resulterade det i att de första två momenten blev lite taffliga då det inte blev någon visning av skritten i den första avsaktningen, snarare taktande. Sen lossnade det däremot och det kändes riktigt bra.

När väl programmet var genomfört kunde jag inte annat än le och klappa om fina Aladdin, all nervositet och ångest som legat och tryckt hela natten släppte taget om mig och jag övermannades istället över en oerhörd stolthet. En stolthet baserad på att jag äntligen lyckades med bedriften att inte bli totalspänd och ofokuserad bara för att det är tävling utan istället red hela programmet moment för moment och var totalfokuserad hela tiden.

När jag sen fick vårt protokoll blev jag ännu gladare. Jag och Aladdin fick nämligen ihop 170 poäng, vilket innebar 60,71%, med en 8 på den fria skritten som enligt domaren var "mycket lösgjord och framåttänkande". Så det är med ett leende på läpparna och en bild på näthinnan av en riktig guldpålle som jag kommer att somna ikväll!

Hästvakt - rena rama rekreationen

Sen i onsdags har jag varit hästvakt, då E-L är bortrest och jag bara njuter av känslan av att ha en alldeles egen häst en alldeles lagom kort tid. Hur mycket jag än vill så finns inte tiden för att ha en egen häst på heltid, så därför är jag så oerhört glad över att jag får möjligheten att "lyx-rida" några dagar i veckan och slipper ha hela ansvaret själv.

Naturligtvis har det blivit en hel del ridning och mycket häst dessa dagar. Underbart och rena rama rekreation för en stressad tvåbarnsmamma, det är ju i stallet jag fyller på energikällan och laddar för att försöka vara världens bästa mamma när jag kommer hem.

I onsdags var det dressyrträning och Aladdin gick kanon. Tur var väl det då jag och Lisa trotsade vädergudarna som skickade snöblandat regn och blåst på oss både på dit-och hemvägen... brrr... I fredags var det lite bättre väder så jag och Pernilla red ner till klubben och jobbade på banan. Jag fick inte alls till samma känsla som i onsdags, istället kändes det bara blä! Jag red som en sopa vilket naturligtvis resulterade i att Aladdin gick som en sopa. Så illa var det nog inte egentligen, stundtals fick jag till riktigt bra ridning, men som helhet gick det så där.

Idag var jag uppe med tuppen och tog hand om morgonutfodringen och utsläppet i stallet. Underbart härligt att mötas av fyra gnäggande hästar så där på morgonkvisten. Efter fodring och utsläpp blev det en lite lagom lugn tur i Galgbacken med Pernilla och Busan. Aladdin kändes mjuk och fin och det var en härlig ridtur.

Imorgon blir det dressyrande igen och rider jag bara som jag gjort på träningen de senaste gångerna så kommer det att gå kanon!

Vi gjorde rätt när vi döpte henne till Sol...

Ersättningen har bytts ut till gröt, barnmatsburkar och majsvälling och Felicia har hunnit bli 5 månader gammal. Så fort tiden går!

Det lilla knytet som vägde drygt 3,5 kg när hon föddes har hunnit lägga på sig ca 5 kg till och växt 17 cm på de här månaderna. Kläderna i stl 56 som hon hade när hon föddes ser verkligen pyttesmå ut nu jämfört mot de hon har nu som är i stl 68-74.

Mer fart på både armar och ben har det också blivit. Hon vänder sig runt på filten och orkar lyfta upp hela bålen när hon ligger på magen. Att rotera 180 grader i sidled är inga problem och försök till att kravla sig fram görs flera gånger per dag. Med rumpan i vädret och huvudet i golvet så trycker hon och kämpar på så hon faktiskt kan ta sig någon centimeter framåt då och då. Att plaska i badkaret och sprattla med benen i vattnet är bara en av favoritsysslorna, en annan är naturligtvis att titta på duktiga storebror och alla skojiga saker han gör. Det är de stunder som hon brister ut i de bredaste leenden och till och med kiknar av skratt ibland. Att vi valde Sol som ett av andranamnen känns verkligen passande på denna lilla solstråle.