Just nu önskar jag bara att jag kunde längta till morgondagen och se allt det jag har framför mig den kommande veckan. Tyvärr kan jag inte det nu utan det enda som maler i mitt huvud just nu och gör att jag känner mig illamående och allmänt fylld av ångest, är vår underbara son. Valet att åka ensamma var så himla klart när vi bokade resan men de senaste dagarna har bara en enda sak spökat i min hjärna... hur fasen kan jag som mamma lämna mitt barn en hel vecka och framförallt hur ska jag klara mig utan honom och all den glädje han sprider? Svaret på denna fråga är naturligtvis ; Vi lämnar ju inte honom vind för våg hemma utan han kommer vara hos sin farmor och farfar som är de två som känner honom minst lika bra som mig och Björn och jag vet ingen som tar bättre eller vet bättre hur precis han vill ha det än de två. Så jag är absolut övertygad att han kommer att ha det precis hur bra som helst den kommande veckan. Svaret på del två i den ställda frågan är naturligtvis att jag kommer klara mig galant den kommande veckan utan Sebbe, då jag har med mig en annan stor del av mitt hjärta, nämligen Björn och det kommer bli precis så underbart som jag vet att det kommer att bli.
Så varför sitter jag här då och beklagar mig när jag har världens grej framför mig??? Tyvärr har jag inte svaret på det men jag vet innerst inne att det som jag drar mig för imorgon är avskedet (det låter som om vi ska vara iväg flera år.. inte en vecka...). jag vet att jag har så himla svårt att dölja mina känslor och vill absolut inte bli ledsen inför honom och på så sätt göra honom orolig. När väl avskedet är avklarat och jag ser att han vinkar, skrattar och slänger slängpussar efter mig och Björn då vet jag att det kommer att släppa och jag äntligen kan börja längta efter ankomsten till Sicilien.
