På gång igen!

I torsdags kunde jag och Aladdin äntligen vara med på dressyrträningen för Helen igen och det känns som att vi är på gång igen. Aladdins styrka byggs upp successivt och det märks att han orkar mer och mer för varje pass. Även om vi inte riktigt är där vi var innan han blev dålig så var jag ändå förvånad över att träningspasset i torsdags kändes så bra ändå. Jag var bergsäker på att han skulle kännas stelare och segare än vad han gjorde. Nu fungerade grunden bra och han lyssnade bra på både på framåtdrivande och förhållande hjälper och gjorde det jag bad honom om.

Ikväll blir det till att rida ner på banan igen och återigen arbeta lite dressyr. Då ska jag fokusera på att hålla mina händer stilla och framförallt tänka på min vänsterhand som gärna flyger upp då och då.

Även om det är soligt och varmt nu och jag inte är så tävlingssugen för tillfället så kan man inte undgå att spana lite på tävlingsterminen framöver och så här ser vår preliminära tävlingstermin ut för juli-sep:

v 29 23/7 Gärds LC:2 och LB:2
v 33 20/8 Hässleholm LB:1 och LA:1
V 35 3/9 Sösdala
V 36 10/9 Vinslöv

Innan det är dags för tävling så gäller det bara att stärka, bygga upp och förbättra för att därmed också kunna komma upp lite i procenten. Målet är att höja procenten och att minst ligga på 63-64 % jämfört med 61 % som vi i snitt har hamnat på nu.

Publiceringskrångel

På grund av installationen Internet explorer 9 har jag inte kunnat publicera mina inlägg, men tack vare firefox är nu detta problem löst och därmed ska också uppdateringen i fortsättningen bli bättre.

Inlägg skrivet förra veckan:
Mellan skurarna så kan sommaren anas och då kryllar trädgården av liv, noga övervakat av Tuva:

Kompisar!

Dressyr på banan

Från att ha varit en dag med regn och rusk och endast några korta stunder med sol så blev kvällen igår fantastisk. Alla regnmoln var borta och temperaturen höjdes åtskilliga grader när solstrålarna letade sig fram och värmde upp den blöta marken.

Jag och Aladdin red ner till banan för att rida lite dressyr och försöka väcka våra respektive magmuskler till liv. Dagen till ära var Aladdin klädd i beigt schabrak och beiga lindor och minsann vilken skillnad det blir när man matchar utrustningen. Aladdin var supersnygg och såg verkligen ut som en riktig dressyrhäst. Nu måste jag bara utöka mitt förråd av lindor så jag har fler matchande outfits till Aladdin. (Jag har nog blivit lite skadad efter att ha följt dressyrmupparnas blogg... de matchar allt från strumpor till boots, men snyggt blir det.)

Själva ridningen gick bra igår även om det är svårt att känna hur mycket jag kan trycka på honom och hur länge jag kan rida honom. Nu red jag allt som allt på banan i 25-30 minuter och han blev svettig men kändes ändå pigg så jag tror nog att jag kan öka på tiden ännu mer.

Om han kändes spänd och motsträvig i munnen förra veckan så var han betydligt bättre nu och även takten i traven kändes bättre. Det som dock känns väldigt irriterande är att jag har tappat så pass mycket muskler, vilket märks när jag rider i traven. Det är så himla trist att känna att det är man själv som inte orkar och inte hästen.

I galoppen så var jag noga med att få fram honom då han såsar lite här och med tempoväxlingar mellan kort galopp och mellangalopp så blev det också bättre aktion i honom. Däremot fick jag arbeta en del i höger galoppen då han inte ville lossa i yttersidan här, något som vi tragglade med i närmare ett år tidigare. Nu växlade jag med att ställa honom utåt och inåt på volten för att få honom att ta stöd på yttertygeln och lite bättre blev det, men detta får vi traggla på framöver så att vi hittar tillbaka till den ursprungliga formen.

Imorgon blir det dressyrträning för Helen och som jag har längtat. Äntligen kan vi vara med igen :) Jag såg också att klubben anordnar en dressyrkurs den 13-14 juli för Yvonne Österholm, något som jag verkligen vill vara med på. Tyvärr krockar det med vår Stockholmsresa, då vi åker tidigt på torsdagsmorgonen. Är det inte typiskt?

Idag ska jag och barnen bege sig ut till pållen och mysa lite. Jag har dessutom lovat Sebastian att han ska få rida lite så då får Aladdin snällt ställa upp.
(Denna bild togs några dagar innan Felicia föddes för två år sedan.)

Som avslutning vill jag skicka en extra stor kram och tanke till mina goda vän Linda som förlorade sin häst igår. Så tråkigt och sorgligt! Kram Linda!

Semester

I torsdags vaknade jag med en härlig känsla i kroppen, det var nämligen första dagen på min och barnens semester. Nu ska vi bara njuta av sommaren och inte ägna jobb och dagis en enda tanke förrän den nionde augusti igen och dit är det långt!

Helt enligt bytraditionerna så deltar Sebastian i simundervisningen nere i byns friluftsbad de kommande två veckorna. Den första veckan av simskolan bjöd inte precis på något sommarväder utan det var en väldigt blandad kompott med hällregn, stormbyar och stora moln. Som tur är så älskar min lille kille att bada och han skulle nog kunna tänka sig att bada när som helst och var som helst. För Björn som är en gammal tävlingssimmare är det extra kul att få se att Sebastian går i hans fotspår och tycker att det är så roligt att bada och simma.

Nu hoppas jag att kommande vecka bjuder på mer sommarväder så att hela familjen kan åka ner till friluftsbadet och bada, sola och äta glass! Just sådant man ska göra varje dag på semestern.

Träningsvärk

Imorse vaknade jag med ömmande magmuskler och stela ben, ett resultat av gårdagens dressyrpass med Aladdin.

Förra veckan red jag det första dressyrpasset efter igångsättningen men red då bara på stora volter i lättridning och kände igenom honom i alla gångarterna. I måndags fortsatte jag med att lägga in skänkelvikningar samt igångsättningar och avsaktningar och igår så närmade vi oss ett riktigt dressyrpass.

Jag började med att arbeta i skritt för att få honom att vara uppmärksam på mig och inte allt annat runt omkring. Det blev lite bakdelsvändningar, sidvärtes samt halter. Han kändes lite motsträvig och hängande i handen och med större delen av kilona på bogarna istället för på bakbenen. I traven började jag med lättridning på volterna för att lossa innersidan och efter lite knixande så släppte han rätt så bra i båda varven. För att få igång honom så la jag också in en hel del tempoväxlingar.

När han kändes framme för skänkeln så började jag sitta ner på honom och la in skänkelvikningar och lite öppna. Fortfarande kändes han inte helt loss i vänster sidan och i skänkelvikningen åt höger så blev han lite stum i yttertygeln men förövrigt trampade han under sig ganska bra. Mina magmuskler verkar dock ha försvunnit under vilan för jag kände mig mör efter 5 minuters nedsittning i trav...

Efter lite paus så la jag in lite galopparbete i båda varven samt lite tempoväxlingar. Från att ha varit väldigt bärig innan korsförlamningen så får jag verkligen arbeta nu för att han inte ska bli för lång och låg i galoppen men han är dock förvånansvärt lyhörd och svarar bra både för förhållande och framåtdrivande hjälper.

Efter galopparbetet kändes också traven mycket bättre med betydligt mer kraft bakifrån istället för att ha hela hästen i handen. Allt som allt så red vi nog 25-30 minuter på banan och han kändes ändå inte så trött när vi var klara mer än att han var svettig. En del energi verkade han ha kvar då han skyggade och hoppade till för en hel del grejer när vi red hemåt.

Nöjd med sig själv efter dressyren så passade han på att rulla sig i hagen efteråt:

Min vackra syster

Efter att ha forcerat kilometerlånga bilköer, oöverstigliga stengärden och djupa vallgravar kom vi äntligen fram och kunde skåda vackra Jessica på väg till sin studentbal:
Så otroligt vacker!

"Sjung om studentens lyckliga dagar"

För elva år sedan var det jag och Björn som stod finklädda med blommor och maskotar och champagne i handen, skrålandes för fulla muggar. I fredags var det min systers tur!

Med fantastiska slutbetyg och ett fantastiskt driv i allt hon gör så kan man inte vara annat än väldigt stolt över sin duktiga lillasyster och överösa henne med lyckönskningar! Grattis Jessica till studenten / Kram storasyster

Min hästhistoria del II

Hösten 2000 när jag påbörjade min lärarutbildning via Mittuniversitetet i Härnösand bestämde jag mig också för att ta upp ridningen igen och valet föll på Härnösands ridklubb. De fyra åren som jag var aktiv på ridklubben där var så otroligt roliga med fantastiska människor och hästar. Det var också där jag lärde känna Anso och Linda - mina underbara hästpolare!

Jag minns så tydligt när jag för första gången satte min fot i stallet där och inandades den härliga doften av häst. Alla barndomsminnen väcktes till liv och den där hästtjejen som hela tiden funnits i mig återföddes just där och då. När jag gick in till det söta fuxstoet Partilla och klappade om henne var jag fast i hästvärlden igen.

Jag är så glad att jag valde att börja rida på ridskola efter hästuppehållet då jag trots min hästvana faktiskt hade ganska kassa kunskaper rent ridmässigt. På ridskolan fick jag lära mig alla grunder och faktiskt också tävla lite för första gången i mitt liv.

Debuten på tävlingsbanan var en liten clearround-hoppning som jag red med halvblodsvalacken Canard, en jättefin häst som jag lärde mig väldigt mycket på. Jag tror att vi hoppade 70 cm och jag var superstolt efteråt.

Det var inte bara hästar som Partilla och Canard som jag minns speciellt från ridskoletiden utan det fanns många fina hästar där. Två ligger mig extra varmt om hjärtat:

Först och främst var det Charbi som kom till ridskolan 2001 och direkt när jag såg honom så blev jag frälst. Svart med vit stjärn i pannan, precis som Taylor. Om Taylor var skumpig i traven så var Charbi helt åt andra hållet, snarare som en gungstol - underbart! Även på Charbi var jag med på några clearrounder i hoppning och det gick faktiskt rätt bra även om vi inte pratar några höjder precis. Redan här syntes dock min svaghet i hoppningen... det hände nämligen att Charbi smet åt sidan istället för att hoppa över. Något som har upprepat sig på de flesta hästar jag har ridit och då ter det sig ganska klart att det är ett ryttarproblem...

Med tanke på Charbis underbart sköna trav så vågade jag mig också på att rida några klubbtävlingar i dressyr på honom. Vi blev faktiskt andraplacerade i dressyr-KM:et ett år i klassen LC:1.

Samtidigt som Charbi började bli omåttligt populär på ridskolan och alla slogs om att få rida honom kom en stor gänglig valack till ridskolan. Han kom att bli den häst som jag i princip red avigt och rätt i ett års tid: Vialli.

Vialli var (och är) närmare 175 cm hög och med en tämligen lång kropp, men väldigt välskolad. Första gången jag red honom kändes tyglarna på tok för korta, så lång var han. Ändå så var jag fast direkt och även om Vialli var stor som tusan så var han också världens snällaste häst och väldigt mysig att gosa med. Det var också med Vialli som jag mer och mer började tycka att dressyren var rolig. Jag minns när jag och Vialli fick 61,1 % på en ridskoledressyr, även det i klassen LC:1. Jag var så stolt att jag fotograferade protokollet.

Sommaren 2004 så red jag en hel del extra lektioner på Vialli och hade det inte varit för att ridskolan ville ha så mycket pengar för honom så hade jag köpt honom på studs.

Nu går jag dock händelserna i förväg och vi måste backa lite i tiden. För parallellt med att jag red lektion på ridskolan så hade jag också förmånen att få vara medryttare på ett jättefint halvblod vid namn Pigall e.Pontus-Ceylon som tävlades framgångsrikt i dressyr. Mellan 2003 och 2005 så red jag honom ett par gånger i veckan. Det var av en ren slump jag fick möjligheten att rida Pigall då hans ägare hade skadat armen. Pigall var när jag började rida honom fin men ganska odräglig. Vi kunde komma i lugn trav och i nästa ögonblick var vi på väg åt andra hållet i full sken. Konstigt nog så ramlade jag bara av honom en enda gång och han lugnade ner sig allt eftersom och var hur trevlig som helst att rida. jag har nog aldrig ridit en häst med så otroligt härlig galopp som den han hade. Björn kallade alltid honom "Ballerinan" för att han tyckte det var så otroligt tråkigt att bli ryktad att han alltid stod och viftade med frambenen likt en ballerina medans man gjorde vis honom.
Det var också med Pigall som Tuva fick uppleva hur det var att vara ute på ridtur. Pigall som skyggade för det mesta var aldrig någonsin rädd för Tuva utan tyckte snarare bara att det var superkul med en kompis som också gillade att springa snabbt.

Hösten 2004 så hjälpte jag också en kompis med hennes häst Lambada. En 16-årig valack som gått svår hoppning och var fantastisk mjuk att rida. Den sensommaren var fantastisk. Jag hade lov från plugget och sommarjobbade på ComHem. Jag gick upp vid sju på morgonen och körde ut till Pigall och red honom och körde sedan tillbaka till ridskolan för att rida Lambada. Efter några timmar på jobbet så var jag återigen på ridskolan för att rida lektion på Vialli. Tänk vad mycket tid man hade då och vad bekymmerslöst livet var då.

Bilden nedan tog Anso och det är Linda på sin Sonny och jag på Lambada. Vi har precis invigt den nystängslade hagen genom att rejjsa järnet uppför lägdan barbacka på hästarna och med grimmor och grimskaft som träns.


Trots att jag hade möjligheten att rida så fina hästar så kände jag hösten 2004 att jag var sugen på en egen häst igen. En alldeles egen häst att utvecklas med och av. Valet föll LillKät e. Krevad-Toreador. Jag ville ha en stor mörkbrun valack med vita strumpor och kom hem med ett stort fuxsto med en jäkla massa humör.


Mer om henne i kommer längre fram...

Långhelg i stugan

Sedan i torsdags har jag tillsammans med min och syrrans familj göttat mig i sommarstugan. I fredags var också vår bror med familj och hälsade på och så roligt det är att se hur roligt kusinerna har det tillsamamns.

Nästa vecka är det SRF-gänget som intar Norjeboke, i fredags var det barnvagnsgänget som helt klar dominerade:

Lata dagar med bad, sol och härliga kvällspromenader är något som verkligen behövs efter en lång och intensiv skoltermin och barnen älskar verkligen att vara i stugan. Vare sig det gäller minigolf, bad eller fiske så verkar de aldrig kunna få nog. Det kan dock vi föräldrar som inte är lika aktiva när temperaturen visar 28 grader och strålande solsken. Vad är då skönare än en eftermiddagslur i stugans svala vrå?

Äntligen igångsättning!

Äntligen har vi kunnat sätta igång Aladdin igen och förra veckan började vi så smått med travinslag i den vanliga skritturen. Då red jag bara på rakt spår i skogen men i skrittarbetet provade jag och flytta honom lite sidvärtes också och det fungerade bra.

Då kändes han fräsch och framåt men betydligt stelare när jag försökte ställa honom åt vänster jämfört med höger där han var hur mjuk som helst. Korsförlamningen visade sig ju också mest på höger bak och när jag ställer honom åt vänster är det ju också höger bak som måste skjuta på lite extra.

Igår så red jag den vanliga Galgbacksturen men la in lite mer travarbete och krävde också att han skulle arbeta på ordentligt i form och med ordentligt påskjut. Döm om min förvåning när han gick riktigt bra med just ordentligt påskjut men ändå inte för stark framåt. Han var också betydligt lättare att ställa åt vänster jämfört med i torsdags.

Igår kände jag för första gången på 1 månad att jag vågade rida ordentligt och att Aladdin faktiskt börjar kännas precis som innan korsförlamningen. Imorgon blir det ytterligare en tur i skogen och sedan på torsdag blir det en tur ner till klubben och lite lättare dressyrarbete. Som jag har längtat efter detta :D

Gottebord i sommar

Igår var jag inom jobbet och fyllde gottebordet inför det stundande sommarlovet. 9 veckors sommarlov brukar innebära en hel del bokslukning från min och Björns sida.

Det blev en blandad kompott i år med allt från deckare, tantsnusk och biografier.



Björn satte direkt tänderna i Patriks Sjöbergs biografi Det du inte såg och jag gav mig i kast med Sofie Sarenbrants deckare vecka 36... mums!