året 2009 går mot sitt slut!

2009 är om knappt 14 timmar till ända och ett nytt år är på intågande. 2009 har gått i rasande fart och jag tycker inte att det känns längesen vi stod ute hos Jonna och Victor i Häglinge och tittade på fyrverkerier på nyårsnatten.

Kort om året 2009:

Våren bestod av en enda lång väntan på vår lilla Felicia som beräknades att födas i början av juni. Jag kunde ju inte bara sitta hemma och rulla tummarna utan höll mig uppe på hästryggen ända fram till den sista mars då förvärkarna satte stop för ridturerna. Lite tidigare än beräknat ville vår lilla flicka komma till världen och när jag gick hem från jobbet onsdagen den 20 maj (lov tors-fre) förberedde jag min kollega på att jag kanske inte skulle komma på måndagen och så rätt jag hade. Måndagen den 25 maj föddes vår lilla Felicia - årets höjdpunkt!

Fem veckor senare var det dags för min älskade syster,den 2 juli såg den lilla godingen Emil världens ljus för första gången!

Sommaren förlöpte med värme och sol och det blev en hel del badande. Sebastian njöt i fulla drag av värmen som erbjöd varmt vatten och glass i stora lass, Felicia var inte av samma åsikt utan tyckte istället värmen enbart var jobbig. Det var vid denna tid som jag gav upp mitt kämpande med amningen och så nöjd Felicia blev när hon äntligen fick ordentligt med mat. En sommar utan besök på något sommarland är ingen sommar och två gånger var vi på Tosselilla där Sebastian drog högvinsten i Malacolotteriet!

Hösten innebar mammaledigt men för att inte helt klättra på väggarna här hemma valde jag att jobba två halvdagar i veckan då Björn tog över rodret här hemma. Träningen mer Aladdin togs också upp och det blev ordentlig dressyrträning nere på klubben. När vi nbörjade trodde jag väl aldrig att det skulle bli så roligt och från att knappt kunnat galoppera ordentligt och fått fyror på galoppen i dressyrprogram blev det en markant skillnad vilket också gav resultat när vi red klubbmästerskapet i dressyr - 6:or och 7:or på galoppen!

Med en liten bebis och en 3-åring har tiden bara rasat förbi och ibland har jag bara velat greppa tag om tiden och få den att sakta ner. Sebastian växer i rasande takt och har blivit så stor och duktig, att han är född med en humoristisk ådra är också något som visar sig mer och mer. Felicia har visat sig vara en otroligt social tjej och det är sällan några problem att ha henne med om man så shoppar eller är på kalas. Hon trivs som fisken i vattnet när det är en massa folk runt omkring henne, mindre roligt är det att ligga på filten ensam då blir det skrik som hörs i hela byn.

Wilma och Tuva har även dom varit superduktiga och funnit sig i att huset återigen har fyllts av bebisskrik och bajsblöjor, Allt som oftast får sig Felicia en puss av dem bägge som dock, i alla fall från Wilmas sida, relativt ofta övergår i överdrivet slickande, något som inte är så populärt från Felicias sida. Den otäcka hudinfektionen som Wilma fått på höger sidan har börjat ge med sig och pälsen har börjat växa ut igen. Wilma som blir 11 år 2010 är frisk och kry förövrigt men lite stel vilket visar sig när hon legat ner en stund, då haltar hon en liten stund på vänster fram innan ligamenten redat till sig.

Fem nya ord som präglat 2009 (källa språkrådet):
svininfluensa - felaktig benämning på den nya influensan A(H1N1) [svininfluensa refererar till en annan, tidigare typ av influensa]
twittra - mikroblogga (i synnerhet på mikrobloggen Twitter) [efter engelska twitter till namnet på den mest kända mikrobloggen, Twitter, vilket i sin tur betyder ’kvitter’]
spikmatta - ökad användning: matta med piggar, avsedd att verka avslappande
sprita -ökad användning: rengöra (händerna) med handsprit
yrkessåpa - tv-program av dokumentär typ där man får följa personer på en viss arbetsplats ( Ullared och Färjan )

Med förhoppningen att 2010 blir ett lika inspirerande och om än aningen lugnare år än 2009 önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år!

God Jul!

Granen är klädd, snön ligger vit över mark och äng och skinkan står i ugnen - imorgon är det julafton!

God Jul på er alla!

Magle!

Det är inte ofta man som skåneryttare kan njuta av att galoppera i snöklädda backar men igår var det just en sådan dag. Jag & Aladdin, Lisa & Domino och Elenore & Dullen bylsade på oss; underställ, broddar, halsdukar och ländtäcken sen begav vi oss ut mot Magle. Att komma ridande i skogen med 1 dm djup snö som knarrar, träd som bär vita ytterkläder och en total vindstilla omgivning är helt underbart. Hästarna var ystra och pigga och det märktes att de hade sett fram emot en lång tur i skogen efter en regnig och grå höst med mycket träning.

Rundan i Magle är perfekt när man är ute efter blandad ridning. Här finns långa partier perfekta att trava på och vindlande backar med alldeles lagom stigning - perfekta att släppa hästarna i och låta dem galoppera på för fullt. När vi kom ner til våtmarkerna möttes vi av en härlig syn. Säkert 100 olika sorters fåglar trängdes i den ena isfria dammen och minst 10 svanpar gled sakta runt i det iskalla vattnet. För att inte riskera en massflytt bland fåglarna fick vi snällt sakta ner till skritt och sakta rida förbi den imponerande synen.

Känslan när man har den långa galoppbacken framför sig och man sitter på en häst som bara väntar på att få sträcka ut i full galopp är obeskrivlig. När man väl sätter till skänkeln och hästen bara flyger iväg i full galopp gäller det att ställa sig i lätt sits, ta mantag och bara njuta av farten! Lite skakig i benen var både jag och Aladdin när vi väl var uppe i krönet, men oj vad härligt det är!

Efter två timmars ridning så var både hästar och ryttare ganska nöjda och kylan hade börjat ta sitt grepp om våra tår. Då är det skönt att komma in i till ett varmt stall och känna hur kylan lämnar en och man sakta sakta tinar upp utifrån och in.

Nu blir det lite jullov från ridningen fram tills annandagen, då blir det nog en härlig uteritt igen om snön får lov att ligga kvar.

Hallelujamoment!

Vintern har tagit sitt grepp om Skåne och jag kan inte annat än medge att det är rätt mysigt. Vit knarrande snö ger definitivt en ordentlig julkänsla sen att det är kallt också är en annan femma. Med rejäla kläder så överlever man det också.

Inför träningen igår rotades i alla fall den gamla hederliga rumpvärmaren fram, jag älskar den och utan den hade min ända varit en enda stor isbit efter gårdagens ridtur till och från ridhuset. Träningen igår, den sista för terminen, var oerhört rolig och nyttig. Vi arbetade med skänkelvikningar, öppnor och förvänd galopp sen att jag var helsnurrig och lyckades med bedriften att komma i vägen flertalet gånger för övriga i gruppen bortser vi ifrån, ibland har man såna dagar. Arbetet i trav kändes stadigt och bra och öppnorna åt höger kändes superfina, sen åt vänster gick det åt helsike men det är bara till att träna. Däremot har det där med skänkelvikningar helt plötsligt blivit hur komplicerat som helst... förstår egentligen inte varför. Det gick jättebra för några gånger sen men sen snurrar jag till det igen och det blir helfel. Aja, vi hittar snart känslan där igen.

Det roligaste igår var galopparbetet. När vi började träna i höstas hade jag sjå att hålla Aladdin på volten, han drog järnet och jag hade fullt upp att hänga med. Under denna termin har det stadigt gått framåt och han har blivit finare och finare och galoppen har blivit så mycket mer lättriden. Jag tror för Aladdin själv är det också stor skillnad, nu när han bär sig ordentligt blir han inte alls lika trött som han blev tidigare. Igår började vi direkt på rakspår och ingen blev mer överraskad än jag över att Aladdin var superfin redan från början och gick hur stadigt som helst. Vi arbetade sedan förvänd galopp och tänk vilken härlig känsla det är att äntligen kunna börja arbeta i galoppen, tidigare har prio ett varit att överhuvudtaget få honom att gå i form där och inte bryta av alternativt gasa på. Nu äntligen börjar det sitta och man kan gå ett steg längre.

Den förvända galoppen i vänster varvet gick super, där är han klockren. I höger varvet hade vi lite mer problem och det blev omslag hit och dit och jag fastnade i innertygeln - ja det mesta blev knasigt. Efter lite trixande och knixande vände vi upp på diagonalen i vänster galopp med mål att gå ut på rakspåret och sen forsätta ner till hörnet i förvänd. Aladdin bara galopperade på och kändes så mjuk och fin och allting bara flöt på. Snacka om Hallelujamoment! Det kommer jag leva länge på!

Att klara en sak en gång är egentligen ingen konst, konst blir det först när man klarar göra om det på samma sätt igen.. hmmm.... ja det gick väl sådär. Men strunt samma det var riktigt riktigt kul och så upplyftande. Tänk jag och Aladdin arbeta med förvänd galopp, det trodde jag aldrig för ett halvår sen.

Nej, den här terminen har verkligen varit nyttig, så mycket grunder som en annan slarvat bort de sista åren har nu börjat sätta sig igen och Aladdin har aldrig känts finare. Jag känner själv också att jag så smått har börjat få till min egen sits och inverkan och så nyttigt det är med en uppmärksam och noggrann tränare som kan vara på en och korrigera så att det blir rätt. Så för att sammanfatta denna termin så har det varit lärorikt, inspirerande och framförallt förbannat roligt så tack Helen för en härlig termin, både jag och Aladdin ser fram emot vårens träning!

Uppe igen!

Eftersom hela förra veckan var full med diverse roliga uppgifter såsom; rättning av nationella prov, julhandling mm fanns det inte tid till att rida men igår var jag minsann äntligen tillbaka på Aladdins rygg.

Vi red ner till klubben och drillade dressyr på egen hand, vilket faktiskt gick ganska bra. Lite motstånd mötte jag i höger varvet med ställningen, men efter lite arbete på volten med tempoväxlingar och öka och minska volten, kändes han mycket finare. Skänkelvikningarna som på något sätt är min akilleshäl var det inte mycket tvärning vi fick till överhuvudtaget i början utan istället blev det mest rusa rakt fram i stället och totalt ignorera inneskänkeln. Men även detta fungerade rätt bra efter lite korrigering och tillsägelse. Det är märkligt med skänkelvikningar, egentligen är de hur enkla som helst och Aladdin har inga smärre problem med dem heller. Det är bara jag som försvårar dem och gör dem tio gånger mer komplicerade än de egentligen är. Jag tror det ibland handlar om tempot, jag vill liksom att Aladdin ska gå superlångsamt och tvära riktigt ordentligt, något som låter bra i teorin men blir åt helsike i praktiken. Snarare måste jag ju låta honom få gå i bra tempo för att orka flytta sig i sidled. De gånger jag inser det så flyter det på bra.

Dags sen för lite galopparbete, den gångart som under hösten och träningarna bara blivit finare och finare. Tänk när jag började rida honom kunde jag knappt galoppera för att han var så stark och lång och man hade 700 kg häst i handen. Numera är han riktigt fin på volten i galopp. På rakspår har vi inte riktigt fått till formen och balansen ännu. Igår arbetade vi först på volten med fattningar från skritt. I höger varvet är det lite tyngre för honom så här drar han gärna upp huvudet lite precis i fattningen men jag försöker att tänka på att vara rörlig men ändå så pass stadig i ytterhanden att han inte kan "slita" sig fri. Galoppen i sig var helt ok och även avsaktningarna kändes bra. I vänster varvet var det lite jobbigare så där fick han för sig att han skulle ta fel galopp från skritt ett par gånger men när han insåg att det inte funkade så fick vi till riktigt fina fattningar och bra galopp. Jag fortsatte sedan med samma sak som vi jobbat med på träningarna nämligen att växla mellan mellangalopp och arbetsgalopp och det fungerade bra.

Vårt stora problem har tidigare varit att det gärna blir lite omslag i galoppen när vi rider på diagonalen men inte en enda gång hände detta igår, så nu jäklar börjar det sitta. Härligt! Däremot i vänster varvet när vi galopperade på fyrkanten så liksom trycker han sig ut och jag får inget svar för innerskänkeln och så blir det omslag fram. Detta fick vi inte riktigt till så detta är något vi måste jobba mer på.

Överlag kändes det bra igår, inte helt loss men det får jag lägga på mig själv, jag är ju inte helt stadig i min sits och vrider mig gärna inåt åt höger, vilket gör att ytterbogen gärna försvinner utåt lite. Kul var det i alla fall och nu ser jag fram emot terminens sista dressyrträning på torsdag!

Etsar sig fast med enveten beslutsamhet

Jag är en bokslukare av högsta rang och slukar böcker i högsta fart. Många böcker försvinner bara förbi och lämnar inga nämnvärda intryck medan andra klänger sig fast med enveten beslutsamhet. Hur gärna jag än vill att denna bok ska försvinna från min näthinna så kan jag inte förhindra att Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin etsar sig kvar i minnet likt en fästing som vägrar släppa taget hur mycket du än drar och sliter i den.

Boken är skriven i brevromanform där modern Eva skriver till sin ex-man Franklin, för att i ett sista desperat försök försöka reda ut och förstå vad som gick snett med deras gemensamma son Kevin. Kevin som en helt vanlig dag i april uppfyllde sitt mål med att bli odödlig genom att greppa sitt armborst och mörda nio personer på sitt gymnasium.

Boken är ganska tung till en början och de första femtio sidorna fick jag skumläsa för att inte tappa intresset men sedan började boken fånga mig och läsningen sattes igång på allvar. Genom Evas brev får vi hennes bild av det som skett. Vi får ta del av några otäcka händelser i Kevins barndom som borde förvarnat föräldrar och skola om vad som komma skall och vi får också ta del av Evas möte med Kevin i fängelset.

Man kan lätt tro att boken ska visa upp den typiska bilden av en skolmassakerspojke som blivit utsatt och mobbad genom skoltiden, men istället möter vi en kall, hård och beräknande pojke som lever för att förstöra. Eller som Eva helt sonika beskriver det "vissa lever för att förstöra, på så vis vet de att de lever". Lika mycket som boken är en resa i Evas minne är det en resa i hennes inre också. Hon ställer sig hela tiden frågan om det är hon som brustit och hur mycket skuld hon har i det som skett. Till slut slås hon av insikten att det inte spelar någon roll. Det ofattbara har hänt vare sig hon vill det eller inte och det enda hon kan göra är att ovilligt acceptera det ofattbara. Hennes pojke är en kallsinnig mördare och för att inte helt gå under själv måste hon för en gångs skull släppa på sin egen känslokyla och släppa in modersinstinkten och kärleken för sin son.

Shriver vacklar inte för det brännheta ämnet om skolmassakrar som hemsökt USA de sista tio åren. Shriver lyfter fram, dissekerar och ifrågasätter USA:s liberala inställning till vapen och den "fina" medelklassens förmåga att värdera materialism högre än känslor. I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från denna typ av händelser och vi kan inte annat än be för att vi slipper ta del av det ofattbara.

Efter den aningen tröga inledningen blev boken som ett gift för mig och i samklang med Evas redogörelser för händelser som i faderns Franklins ögon inte ses som annat än tillfälligheter börjar jag som läsare ana vart det ska barka hän, men ändå sparar Shriver den värsta "överraskningen" till de allra sista tjugo sidorna. En överraskning som för läsaren göms så oerhört väl att man inte kan bli annat än bestört. För att uppväga all ondska och brutalitet i boken avslutar Shriver med ett slut som förmodligen är tänkt som ett "feel-good"-slut. Ett slut som dock inte riktigt övertygar mig.

Boken är viktig, skarpsinnig och otroligt fängslande och den kunde lika gärna varit verklighetsbaserad. Läs den men jag varnar dig den etsar sig fast vare sig du vill det eller inte.

Sista omgången av seriedressyren...

Idag var det så dags för den sista omgången av seriedressyren och efter förra gången som kändes hur bra som helst var förväntningarna höga. Framridningen gick bra och Aladdin kändes lydig och fin, t.o.m diagonalerna i galopp som vi brukar få lite byte fram på gick super. Väl inne på banan så blev det dock väldigt spänt så halva programmet gick rätt knackigt med en del missar och missförstånd. Andra halvan gick bättre och kändes riktigt bra, speciellt nöjd är jag med diagonalen i galopp som var hur stadig som helst med en fin avsaktning också.

P.g.a den knackiga inledningen blev inte heller resultatet lika bra som förra gången men 160 poäng skrapade vi ihop i alla fall. Då vi vann förra omgången och nu kom tvåa blev vi sammanlagt tvåa i klubbmästerskapet i LC:2 så det blev till att rida ärevarv i ridhuset. Oerhört roligt men samtidigt konstigt tyckte Aladdin som aldrig varit med om det tidigare. Han laddade på som tusan och var hur tossig som helst =)

Nu är det två träningar kvar denna termin sen laddar vi om inför nästa termin och siktar på nästa års klubbmästerskap, för det här med dressyr är ju faktiskt riktigt riktigt roligt :D

Klubbmästarna och vice klubbmästarna nedan i klasserna LC, LB, LA och MSV
Bilden lånad från www.hlmhastsport.se
Vår fina rosett och plakett samt protokollen

Nu är vi alla vaccinerade!

Idag fick Felicia sin första spruta med svininfluensavaccinet, nu hoppas jag bara att hon slipper få några hemska biverkningar. Vi andra i familjen har klarat oss bra och bara känt lite ömhet i armen respektive benet för Sebastian så jag hoppas Felicia klarar sig lika lindrigt undan.

Det gulligaste av allt idag när vi var på BVC var att Sebastian höll Felicia i handen när hon fick sprutan. Dessutom peppade han henne med trygga ord om att det inte var så farligt. Felicia tittade storögt på Sebastian när sprutan trycktes in, hon gnydde lite och en liten tår kom från ögat sen fyrade hon av världens största leende till sin stolte storebror! Underbara barn man har !<3

När det lackar mot jul plockas en klenod fram...

När nu jultomtarna huserar i vårt hus och nötterna och clementinerna slåss om bästa platsen på tv-bordet så är det också dags att ta fram en högt värderad klenod från min barndom. Nämligen den underbart vackra boken "Tomtarnas julstök" av Maryjane H Tonn som funnits i min ägo sen jag var tre år gammal.

I boken får vi hela berättelsen om tomten som bor på Nordpolen berättad. Vi får en inblick i hur det stora julbaket går till, hur de fina julgranskulorna blåses och vilket jobb nissarna görAllt presenteras genom alldeles lagom lång text och fantastiskt vackra illustrationer. Berättelsen i sig är väldigt fantasifull och vi får se hur tomten flyger ner till oss och genom skorstenen lämnar leksaker till alla barn för att sedan återvända och bli omhändertagen av tomtemor (hmm... könsrollerna är underbara :S )

Det jag gillade allra bäst med boken när jag var liten var alla detaljer i illustrationerna. På detta uppslag ser vi hur tomten och nissarna ordnar med den sista finishen på alla leksaker och dessutom testar dem. En liten nisse blir så skrämd av gubben i lådan att han faller baklänges och längst ner i vänster hörn så ser vi hur en liten nisse släpar två tunga färgburkar till nissen som målar skottkärran
.
Julen är för mig den högtid som jag håller allra heligast och för mig är det en lika stor dödssynd att spela in Kalle Ankas jul, inte ha mandel i knäcken eller servera mor annas köttbullar på julbordet som att låta denna bok finnas framme året om. Om man får för mycket av det goda så mister man också tjusningen så "Tomtarnas julstök" ska tas fram den 1 advent varje år för att sedan läsas när helst vi vill fram till jul och på så sätt långsamt bygga upp den mytiska och sagolika stämning som omger julen och som jag själv minns så väl som barn.

Spretigt!

När bloggen hamnat i skymundan ett par veckor blir det lätt att inlägget blir lite spretigt, då man har så väldigt mycket att berätta. Håll tillgodo för här kommer ett oehört spretigt inlägg!

Felicia
6 månader har gått sen Felicia föddes och sen några veckor tillbaka sitter hon själv, vilket är gudomligt skönt! Nu kan man sätta henne på golvet (med en kudde bakom som skydd) och där blir hon sittandes och är helnöjd lekandes med sina leksaker. Att ligga på mage däremot ar inte alls så populärt längre. I vredesmod så kan hon dock lyfta upp hela bålen och med hjälp av sina armar hålla sig i uppe en bra stund. Än så länge sover hon bra på nätterna, vilket jag hoppas håller i sig!

Hästeriet
Nu är den värsta tiden att hålla på med hästar. Mörk, regnigt och jävligt! Blä! Det är tur att man har träningen så man tar sig i kragen och rider lite ordentligt. Det är annars lätt att man på denna tid av året slöar till sig lite och mest skrittar runt lite i mörkret. Träningen är lika kul som alltid och vi har mer och mer kunnat arbeta vidare i galoppen. Tidigare blev det ett par varv på volten sen var Aladdin slutkörd, men nu orkar han betydligt mer och vi har fortsatt arbeta med förvänd galopp. Något som är oerhört kul men lite klurigt :S

AdventsfirandeFörsta advent idag och det firades med julskyltning i Hässleholm där Sebastian strålade av lycka när han träffade tomten och överlämnade sin egenhändigt ritade önskelista. Tomten tog emot den och i utbyte fick Sebastian en julklapp - lyckan var total! Här hemma har det inhandlats nötter, clementiner och röda juleljus. Igår öppnades vindsluckan och ner bars tre bananlådor fulla med tomtar och julpynt så nu är huset julpyntat och klart och hela familjen inväntar den stundande julen med förtjusning!

Spretigt som tusan var det, men så kan det bli ibland. Nu väntar läggdags för barnen sen blir det svtplay och Globen horse Show =)

Who let the dogs out?

Trots att stormen ven,rutorna skallrade och klockan närmade sig 23:00 så gick det inte att blunda för det faktum att våra tre vovvar var väldigt nödiga och var tvungna att snabbt få springa ut och kissa i trädgården. Sagt och gjort, jag släppte ut de tre vovvarna och gick sen för att borsta tänderna. Väl färdig med mitt toalettbesök var det dags för att släppa in vovvarna från sina toalettbesök. Hund nummer 1 kom inom genom dörren, jag torkade av tassarna och släppte sen in hund nummer två. Dags sen för nummer tre, i detta fall Basco, alltså brorsans hund som vi passar, men inte kom där någon vovve...

Jag svepte snabbt jackan om mig och stack fötterna i foppatofflorna och begav mig ut i trädgården för att hämta in honom. Med hjälp av en ficklampa försökte jag öka mina chanser till att hitta en svart hund i en blåsig och beckmörk trädgård, men inte hjälpte det, ingen hund fanns att hitta där inte. När jag sedan gick ner till hundgården för att titta så att han inte hade lagt sig där såg jag det; grinden ut mot ängen hade blåst upp!

Tusentals tankar for genom mitt huvud i samma sekund som jag såg grinden ,men den starkaste tanken var hur jag skulle kunna förklara för brorsan att hans hund var försvunnen och tänk om Basco var på väg hemåt, vilket innebär riksväg 21!

Jag sprang snabbt in och hojtade till Björn och sen tog jag hundarna med mig och begav mig ut på ängen för att försöka hitta Basco. Trots upprepade inkallningar och hundarnas sökande så fanns där ingen vovve. Björn gick bort mot lekplatsen för att kolla om han var där, men nix inte där heller.

Andra hållet då? Björn gick hela gatan ner och ropade och hade sig, men efter en kvart gav han upp. Jag gick ut för att möta honom och såg en moloken Björn komma gående, men rätt som det var dök det upp en svart gestalt bakom honom och vem var det om inte Basco! När jag kallade på honom kom den stora bamsehunden i full kareta och galopperade rätt in i min famn. Puhhh.... jag kunde inte annat än andas ut och krama om den galna hunden samtidigt som jag förklarade för honom att han kunde ju valt en annan dag att smita än kvällen med årets värsta oväder!

När fantasin skenar iväg...

Denna tid på året när dygnet är grått och trist och solen aldrig verkar gå upp så sätts verkligen ens hästintresse på prov, inte minst för att man får brottas mot lera som har överfallit hela hästen. Den största utmaningen för ens hästintresse är dock mörkret, eller snarare avsaknaden av solljus. Efter jobbet får man nämligen föra en tämligen ojämn kamp mot mörkret om vem som skall hinna ut först i skogen. Har jag tur så hinner jag och Aladdin ut en runda innan allt är becksvart, men så var inte fallet idag.

När jag kom till stallet var klockan tjugo över fyra och det var lite halvmörkt och disigt ute. Jag tog snabbt in Aladdin och fixade till honom på två röda och sen begav vi oss ut. Jag hade inte ork idag att rida ner till klubben utan det fick istället bli en tur i Galgbacken som tyvärr inte är upplyst.

Den första sträckan i skogen gick bra, där kunde vi t.o.m. trava då det inte var helt mörkt. När vi kom lite längre in i skogen och inte längre hade hemtrevliga villor bredvid mig så började min vilda fantasi att spöka. Var det inte något som sågs skymta till bakom tallen, eller vad var det som vajade i den stora eken. Varför heter detta skogsparti just Galgbacken slog mig med ens.

Enligt Wikipedia.com så "är Galgbacke det medeltida namnet på en plats för avrättning av dödsdömda brottslingar. Namnet kommer från de galgar som användes vid hängningarna, men även andra avrättningsmetoder kunde förekomma på platsen."

Är det så konstigt egentligen att nackhåret reser sig på en och man känner kalla kårar krypa längs ryggraden när man rider inne i det mörka skogspartiet helt ensam?

När man lyckats skrämma upp sig själv tillräckligt mycket och ens fantasi skenat iväg så förstoras minsta lilla ljud och ens adrenalin pumpas ut så hårt det bara kan. Att sedan pållen traskar på som ingenting spelar ingen roll. Det är svårt att hindra en från att se spöken i alla möjliga vinklar och vrår vid såna tillfällen.

För mig fanns inget annat att göra än att vända pållen och fortast möjligast ta mig ut från skogen och bege mig till mer bebodda och upplysta trakter. Långt långt ifrån den ack så spökfulla Galgbacken...

Stor vovve på besök!

Medan brorsan och Mia är och gottar sig i Egypten så har vi deras vovve Basco på besök härhemma. Jämfört med Tuva och Wilma är Basco gigantisk! Närmare 50 kg och dobermannrottweilerkorsning men ack så gosig och kelen.

Tuva var som vanligt lite grinig när en ny vovve introducerades härhemma men efter några åthutningar av mig så insåg hon att det bara var att gilla läget. Nu två dagar senare så tycker hon att det är ganska kul med en snygg kille som är på sleepover.

Basco verkar inte heller vara speciellt oäven över att behöva bo här i två veckor. Han har nämligen insett att bäddsoffan ute i gästrummet är väldigt skön att sova i så om nätterna ligger den stora vovven utsträckt i gästsoffan och snarkar och göttar sig. Sent ikväll ska jag smyga ut och se om jag kan fota honom när han ligger och sover.
Basco och Wilma

Stjärnorna gnistra och glimma...

Julen närmar sig med stormsteg och det känns som om jag inte riktigt hinner med. Hösten har rasat förbi utan att man ens hunnit tänka på det. Felicia växer så det knakar och Sebastian sitter numera varje dag och läser sin bibel; leksakskatalogen.

När det var träningsdags igår så slapp jag och Lisa både regn och rusk, istället visade sig vädret från sin bästa sida. Lite kallt men lugnt och friskt ute. Träningen gick jättebra igår och var riktigt riktigt rolig. Vi arbetade med att få hästarna kvicka i benen i övergångarna. På volten red vi i arbetstrav och sen samlade vi ihop dem några steg så det nästan blev en övergång, men istället för ner i skritt skulle hästarna kvicka till sig i benen några steg och sen framåt igen med bibehållen form. Stundtals kändes det som om Aladdin verkligen trampade till och så loss och fin han blev sen. För att inte fastna i arbetstrav och samling växlade vi med att rida mellantrav på diagonalerna och jobbet på volten.

I galoppen sen hade vi också fokus på övergångarna. Jag och Aladdin har börjat få till övergångarna rätt bra men jag låser innerhanden lite vilket gör att jag inte får honom så mjuk som han ska vara. Galoppen i sig, speciellt den vänstra, var hur fin som helst. Stadig, mjuk och vägvinnande! Tänk för bara några veckor sedan kändes det hopplöst, men på bara några veckor har så mycket lossat och detkänns som om vi klättrat flera pinnhål uppåt.

När vi kom ut från ridhuset nöjda och glada så möttes vi av en alldeles lugn, mörk och kylig höstkväll. När man kikade upp mellan träden, där molnen hade skingrats kunde man ana en alldeles stjärnklar himmel. Stjärnorna gnistrade och glimmade och när man andades in den friska luften så kände jag doften av jul, lussekatter och pepparkakor. Och jag kan garantera att djupt inne i skogen, bland träd, mossa och stenar fanns minsann tomten igår. Han var säkerligen vaken och tog emot Sebastians önskning om att få LEGO i julklapp!

Stolt!

Så var dagen här, nästan på prick ett år sen sist och dags att återigen att drabbas av nervositet och prestationsångest...

Idag var det nämligen dags för klubbtävling i dressyr och jag och Aladdin stod som deltagande i LC:2.. GULP... hela gårdagen gick jag och våndades och undrade vad jag hade gett mig in på. Resultatet på 54% som vi fick förra året vi var med projicerades som en stor löpsedel på näthinnan och frågan om jag verkligen ville utsätta mig för något sådant igen återkom stup i kvarten.

Vid elvatiden var det till att ta tjuren vid hornen och åka ut till stallet och fixa Aladdin. Jag tyckte jag hade god tid på mig, men det var innan jag insåg att Aladdins man är supertjock vilket innebär att man minst måste göra 15 flätor för att gummibanden ska kunna gå runt. Vid fem över tolv var jag äntligen klar men nervositeten stegrades till oanade höjder när jag insåg att jag bara hade tio minuter på mig innan det var dags för att möta upp Lisa, Pernilla och Hanna. Snabbt på med träns, sadel och kavaj och sen bar det av ner mot klubben.

Allt eftersom vi skrittade ner började klumpen i magen att släppa och glädjen över hur kul det är att rida överföll mig istället. Väl framme var det dags för att rida fram och försöka hitta den perfekta känslan. Att sen mina ben var spända som fiolsträngar och att jag tappade stigbyglarna hela tiden var en annan femma, Aladdin kändes jättefin. Som tur var så hittade jag sitsen inne i ridhuset och helt plötsligt så satt jag mycket bättre och stigbyglarna höll sig på plats. När det var vår tur så kändes det riktigt bra.

Om Aladdin varit avspänd ute på banan och på framridningsvolten så blev han en helt annan häst när vi kom in på banan. Gahhh vad läskiga blommor och domarbordet ska vi inte tala om, det hade ju huggtänder, verkade Aladdin tänka. Spänningen släppte dock efter en stund och han blev fin igen. Tyvärr resulterade det i att de första två momenten blev lite taffliga då det inte blev någon visning av skritten i den första avsaktningen, snarare taktande. Sen lossnade det däremot och det kändes riktigt bra.

När väl programmet var genomfört kunde jag inte annat än le och klappa om fina Aladdin, all nervositet och ångest som legat och tryckt hela natten släppte taget om mig och jag övermannades istället över en oerhörd stolthet. En stolthet baserad på att jag äntligen lyckades med bedriften att inte bli totalspänd och ofokuserad bara för att det är tävling utan istället red hela programmet moment för moment och var totalfokuserad hela tiden.

När jag sen fick vårt protokoll blev jag ännu gladare. Jag och Aladdin fick nämligen ihop 170 poäng, vilket innebar 60,71%, med en 8 på den fria skritten som enligt domaren var "mycket lösgjord och framåttänkande". Så det är med ett leende på läpparna och en bild på näthinnan av en riktig guldpålle som jag kommer att somna ikväll!

Hästvakt - rena rama rekreationen

Sen i onsdags har jag varit hästvakt, då E-L är bortrest och jag bara njuter av känslan av att ha en alldeles egen häst en alldeles lagom kort tid. Hur mycket jag än vill så finns inte tiden för att ha en egen häst på heltid, så därför är jag så oerhört glad över att jag får möjligheten att "lyx-rida" några dagar i veckan och slipper ha hela ansvaret själv.

Naturligtvis har det blivit en hel del ridning och mycket häst dessa dagar. Underbart och rena rama rekreation för en stressad tvåbarnsmamma, det är ju i stallet jag fyller på energikällan och laddar för att försöka vara världens bästa mamma när jag kommer hem.

I onsdags var det dressyrträning och Aladdin gick kanon. Tur var väl det då jag och Lisa trotsade vädergudarna som skickade snöblandat regn och blåst på oss både på dit-och hemvägen... brrr... I fredags var det lite bättre väder så jag och Pernilla red ner till klubben och jobbade på banan. Jag fick inte alls till samma känsla som i onsdags, istället kändes det bara blä! Jag red som en sopa vilket naturligtvis resulterade i att Aladdin gick som en sopa. Så illa var det nog inte egentligen, stundtals fick jag till riktigt bra ridning, men som helhet gick det så där.

Idag var jag uppe med tuppen och tog hand om morgonutfodringen och utsläppet i stallet. Underbart härligt att mötas av fyra gnäggande hästar så där på morgonkvisten. Efter fodring och utsläpp blev det en lite lagom lugn tur i Galgbacken med Pernilla och Busan. Aladdin kändes mjuk och fin och det var en härlig ridtur.

Imorgon blir det dressyrande igen och rider jag bara som jag gjort på träningen de senaste gångerna så kommer det att gå kanon!

Vi gjorde rätt när vi döpte henne till Sol...

Ersättningen har bytts ut till gröt, barnmatsburkar och majsvälling och Felicia har hunnit bli 5 månader gammal. Så fort tiden går!

Det lilla knytet som vägde drygt 3,5 kg när hon föddes har hunnit lägga på sig ca 5 kg till och växt 17 cm på de här månaderna. Kläderna i stl 56 som hon hade när hon föddes ser verkligen pyttesmå ut nu jämfört mot de hon har nu som är i stl 68-74.

Mer fart på både armar och ben har det också blivit. Hon vänder sig runt på filten och orkar lyfta upp hela bålen när hon ligger på magen. Att rotera 180 grader i sidled är inga problem och försök till att kravla sig fram görs flera gånger per dag. Med rumpan i vädret och huvudet i golvet så trycker hon och kämpar på så hon faktiskt kan ta sig någon centimeter framåt då och då. Att plaska i badkaret och sprattla med benen i vattnet är bara en av favoritsysslorna, en annan är naturligtvis att titta på duktiga storebror och alla skojiga saker han gör. Det är de stunder som hon brister ut i de bredaste leenden och till och med kiknar av skratt ibland. Att vi valde Sol som ett av andranamnen känns verkligen passande på denna lilla solstråle.

Den bästa av världar!

Denna tid så tycker jag att dagarna bara flyter på. Man försöker ta tillvara de få solglimtar som lyckas tränga igenom det tjocka molntäcket och man för ett ständigt krig mot tvättkorg, dammråttor och höstlöv. Veckan börjar med måndag men innan man hinner blinka till så är det söndag och en ny vecka börjar igen. Tiden tycks bara rusa iväg utan att man själv hinner med.

Mitt i vardagen kan så en enda dag lysa starkare än någon annan. En dag då man bara stannar upp och njuter av hösten, andas in den friska luften och plötsligt inser hur lycklig man är.

Idag var just en sådan dag!

Björn var pappaledig hela förmiddagen och vi hann med både att städa inomhus, tvätta och fixa lite i trädgården. Det låter kanske inte som några sysslor som direkt berikar en och vanligtvis gör de absolut inte det. Snarare är det just sådana här sysslor som får ens vardag att gå mot det mörkare hållet. Men just idag kändes allt så lätt och känslan av att huset var städat och att klockan inte ens nått fram till lunchtid kändes härligt. Att sedan se sin lilla son oerhört engagerad i lövräfsning och allmän städning av trädgård gör att man blir ännu gladare.

Ofta blir det så att man delar upp sig i familjen, en rent strategisk korrekt uppdelning helt i enlighet med nyttoprincipen. De dagar man släpper det här tänket att vara så effektiv som möjligt och istället njuter och umgås tillsammans medan man gör något nyttigt är härliga. Och just en sådan dag var det idag. Lövräfsning varvades med hopp i löven och lekar som "tagen", fotboll och "under hökens vingar".

När ens trädgård som är breddfylld av blöta, tunga och muggiga löv,med en sliten gräsmatta och en och annan hundbajshög fylls med barnskratt, stim och stoj då kan jag inte annat än hålla med Pangloss i Voltaires Candide; vi lever i den bästa av världar!

Nu är granen nere!

Ända sen vi flyttade in har vi sagt att den räliga granen på framsidan skulle ner, inte minst för att den kändes oroväckande hög när det har stormat. I helgen blev det så dags. Pappa kom med det tunga artilleriet, lastare, bur, skopa och svärfar tog med sig sin motorsåg och många års kunskap om att fälla träd. Trots en del nervositet runtomkring om huruvida granen skulle falla över huset, in på grannens tomt eller helt enkelt åt helt fel håll så gick allt galant. Granen fälldes och allt gick helt enligt planerna, det ända som hände var att hasseln fick sig en liten törn men varken vårt hus eller grannens hamnade i någon riskzon... puhhh!

Söndagen gick sedan åt till att jämna till och räfsa ut all gjord som vi la på framsidan. Det blir nog riktigt fint till våren när väl gräset tagit sig och det blir grönt och fint. Nästa år är det dags för fällning av tallen på baksidan samt en hel del toppning av det gigantiska körsbärsträdet som vi har.

Lite nöje blev det också igår. Jag och Sebastian åkte ut till I. och lånade Pepsi. Först fick Sebastian rida i paddocken och fortsätta träna på att starta, stoppa och svänga och nu börjar han minsann kunna använda sina skänklar för att få fram henne i skritt. Även om Pepsi är liten så räcker ju inte Sebastians ben så långt ner på sidorna. Efter det så blev det långpromenad i skogen med sällskap, mysigt mysigt. Sebastian njöt i fulla drag.

Felicia blev fem månader igår. Ojojoj vad tiden går fort, tyckte inte det kände som alls längesen sen vi låg på BB. Hon växer så det knakar och är väldigt väldigt social så det flinas och skrattas en hel del. Två mål har bytts ut från ersättning till gröt och riktigt mat och det går bra. Allra bäst gillar hon paradisdesserten :S

Idag är det dags för lite lyxtid för mig. Det blir lite förmiddagsridning på Aladdin när busungarna är hos farmor och farfar och busar.

Minnessåll!

Ibland önskar jag att jag hade ett sånt där minnessåll som Albus Dumbledore har i Harry Potter-böckerna. Viktiga minnen plockar Dumbledore ut ur huvudet och placerar dem i minnessållet där han sedan kan plocka upp dem närhelst han vill och återuppleva dem. Just ett sådant skulle jag vilja ha!

Då och då poppar gamla minnen upp i ens huvud, men allt för ofta glöms minnena bort och placeras längst inne i någon dammig vrå i ens bakhuvud, för långt in för att man någonsin ska hitta dem igen.

I omgångar har följande uppmaning cirkulerat på Facebook;

Om du läser detta, även om vi inte snackas vid så ofta, lägg in en kommentar om ett minne om dig & mig, bra eller dåligt, vad som helst..! Därefter lägg denna på din egen status. Du kommer att bli överraskad över vad folk minns.

En uppmaning som jag tycker är helt fantastisk. När ens eget minne kommer till korta så kan man genom sina underbara vänner få återuppleva en massa roliga minnen. Minnen som genom denna uppmaning lyckas skaka av sig allt damm och spindelväv som samlats genom åren och masa sig fram med krokig rygg och värkande knän till ens näthinna där de helt plötsligt spelas upp som om det vore igår de skapades. Så många fantastiska minnen alldeles för roliga för att glömmas bort!

Några härliga minnen mina vänner delat med sig. Tack <3

Linda P.: Jag tänker på klubbhoppsduellerna ;) Hehehhe Sopa ;)

Malin D. Jag säger bara julshowen!

Annso: Lastning av en fuxmärr...

Therese O. : Finns mååånga bra minnen med dig =) Tex när du var kungen över Tequilan på Tropic, bråket med paraplyet på Björket och geografilektionerna på Linné =) Nu fick jag ett gott skratt innan kudden kallar på mig...!!! KRAMAR

Lotta B. :Säger bara RISK, StudenTspexeN, Karaokemaskinen och fest på Mittlyan.

Malin T.: Spelkvällar och första festen i din mini-lägenhet, med kubb klockan 4 på natten och hur du stod i soffan och mimade till alla låtar.. Blir alldeles varm av minnet :-)


Sandra Ö.: Jag, du och den hatiska pedagog-läraren som bytte underkänna objekt :)

Lina L.: jag tror det får bli du, jag, Karro och Madde på din balkong drickandes blå fisk!!!!

Dennis F.: kräftkalaset ;)

Med saxen i högsta hugg!

I torsdags var det dags för att unna sig lite mammalyx; klippning. Det finns inget bättre än att sitta hos frisören och bli klippt och bara njuta av att någon rår om en och gör en fin. Under tiden var Sebastian på dagis och Felicia passades av gammelfarmor Nea.

Resultatet av klippningen blev riktigt bra och varje gång jag går dit så förbannar jag mig själv över att jag låtit håret växa alldeles för långt och måste börja lära mig att gå oftare. För att undvika detta växande i-landsproblem så bokade jag faktiskt in en ny tid direkt om 6 veckor.

En annan som också fått en allt längre och tätare hårväxt är Aladdin. Trots att vi inte ens kommit in i november har han satt päls som tusan, vilket gör att han blir genomsvettig när vi tränar. Igår tog jag och E-L tag i saken och tog fram stora saxen och sen blev det helklippning av häst. Aladdin som brukar bli lite nervös och steppa när man klipper magen stod som ett ljus hela tiden. Resultatet blev riktigt bra och lite kul att se på Aladdins länder. Han ser nämligen nästan apelkastad ut där, stora svarta runda prickar. Det är nog ett arv ifrån hans ardennerpappa som var stickelhårig brunskimmel.

Söt klippning, men kanske inte så fräckt på en 700-kilos ardenner/halvsblodskorsning:


Nu är det dags att ladda inför Emils dop och Jonnas 20-årskalas i eftermiddag.

Satickens förkylningar!

När en annan är förkyld så går det ju an. Man gnäller lite, häller i sig lite hostmedicin och knaprar bafucin och sen kan man klara av det mesta ändå trots förkylning. En helt annan sak är det när ens små barn är sjuka.

Näsorna rinner, det snörvlas och det hostas och det enda man kan göra är att ta till de få mediciner som finns, som ex. hostmedicin och nässpray och det är inte alltid det hjälper. Sebastian är superduktig och tålig och gnäller väldigt sällan men det skär i hjärtat på en när man höra de evinnerliga hostattackerna som han får när han sover.

Man känner sig så maktlös när förkylningen slår mot de små, snäppet värre är det när det gäller lilla Felicia. När hon ler mot en med världens gulligaste leende samtidigt som den lilla näsan är helt överfull av snor kan man inte annat än att försöka få bort det samtidigt som man förbannar allt som har med förkylning att göra.

Nej, fy fasen jag hoppas att den där förbaskade förkylningen redan inatt tar sitt pick och pack och ger sig av till andra breddgrader och håller sig borta från vår adress en lång lång tid framöver.

Inspirerande trots oväder!

Jag och Lisa frågade oss själva hur vi kunde vara så jäkla korkade att bege sig ut i ovädret som var igår. På väg till ridklubben överraskades vi nämligen av blåst, hällregn och kyla! Som tur var så hade min älskade man tagit hem en sprillans ny varselregnjacka, vilken kom mycket väl till pass i det obehagliga vädret.

Väl framme var vi rätt nerkylda och hästarna var dyngsura, mot ridhustaket hörde vi hur regnet skvalade utomhus. Träningen var som tur var mycket inspirerande och rolig. Vi jobbade vidare med lösgörande arbete och det kändes mycket bättre än sist. Nu jäklar red jag ordentligt och använde benen =)

När allt kändes kanon var det så dags för att jobba i galopp med avsaktningar på diagonalen.. huga! Aladdin var tvärsäker på att det skulle vara ökning istället för avsaktning. Saticken vad stark den pållen kan bli när han sätter den sidan till, jag hade värsta sjået att klara hålla honom. Det där måste vi defintivt arbeta vidare på.

Med glada miner både hos hästar och ryttare var turen hemåt så mycket mer angenäm med bra väder och varken blåst eller regn i sikte.

Imorgon väntar funktionärande på dressyrtävlingarna på klubben, hoppas vädret visar sig från den bästa sidan.

Tack Mia!

Vissa dagar så är man en riktig skitmamma. Ni vet en sån där som skriker, gastar och har noll tålamod. Idag var en sådan dag.

Lilla tjejen härhemma hade gett sig den på att enbart hålla sig lugn i min famn, vilket innebar att när jag skulle klä på mig och var tvungen att lägga henne i sängen så länge så stämde hon upp i ett hysteriskt illvrål, som inte gav med sig trots mina evinnerliga försök till avledning.

Precis samma beteende visades när jag var tvungen att borsta håret och snygga till mig lite... och det var här jag någonstans kände att tålamodet började tryta. När klockan var 11:38 och 5 minuter kvar tills jag skulle köra och lämna tjejen till farmor och farfar och bege mig till jobbet var humöret på sötnosen lika "glatt" som innan :S.

När man då ska packa in en vagn, en skötväska, sin jobbeväska, väska med kläder till stallet, en styck illskrikande bebis + släppa ut två hysteriskt pipande och tjutande hundar i hundgården och samtidigt komma ihåg att inte åka till jobbet i foppatofflor då brister det på allvar och jag slänger ur mig den absolut värsta harangen till min lilla tjej: "För helvete unge, kan du inte hålla truten nu. Vad vill du att jag ska göra, klona mig själv eller? Ska det vara så jävla svårt att bara vara TYST!!!"

Mitt i min egen hysteri så inser jag någonstans att det är helt sjukt att stå och skrika till min lilla bebis, hon skriker ju naturligtvis av en anledning inte för att hon tycker det är kul. När jag kommer till farmor och farfar och lämnar lilla tjejen, som har somnat i bilen, pussar jag henne på pannan och viskar i hennes öra: "Förlåt min allra finaste skatt!" och på väg till jobbet så kommer det där fruktansvärda samvetet krypande tillsammans med insikten om att jag är världens skitmamma i vissa stunder.

Ikväll när jag sitter uppkrupen i min mjuka och varma läsfåtölj och läser Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst så kommer jag till sidan 111 och läser ur hennes blogginlägg från den 8 januari:

Är det svårt att skriva om det osnygga? Om de gånger man som förälder faller igenom?När man själv blir ett barn och står och skriker >>SLUTA SKRIKA!>> Eller när man tar för hårt i en liten arm eller säger något jävligt dumt och ovuxet. Att visa sin svaghet är styrka, eller? Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut? Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.

Helt plötsligt inser jag att jag inte är den enda som är en skitmamma ibland.

Tack gode gud för att du finns Mia. Tack gode gud för att du kan hjälpa mig att förstå att det är mänskligt att fela och tack gode gud för att du också vågar visa att du inte är perfekt alla gånger. Med den vetskapen i bakhuvudet ska jag nu gå och räcka fingret åt det dåliga samvetet och sen pussa om mina bägge skatter en extra gång och viska i deras öron hur mycket jag älskar dem.

Ömsom sol ömsom regn...

Vädret har ju varit allt annat än stabilt idag med regn ömsom sol, som tur var så klarnade det upp när vi red till träningen nu ikväll.

Liksom det obeslutsamma vädret så gick träningen både i sol och moln. Stundtals kändes formen kanon och stundtals kändes det som om jag och Aladdin utkämpade värsta striden om tyglarna och ingenting fungerade. Överlag så gick det ändå rätt hyfsat, speciellt med tanke på att jag verkade ha glömt mina skänklar och drivande hjälper hemma ;)

Efter en kall ritt hemåt i mörkret känns det skönt att krypa upp i vår mysiga läsfåtölj, vira en härlig filt runt sig och ta fram de senast lånade böckerna. Ikväll väntar den spännande fortsättningen på Hungerspelen, nämligen Fatta eld

Någon egen ponny blir det inte...

... som tur är så har vi gulliga I. som lånar ut Pepsi till oss en gång i veckan så Sebastian kan få rida. Pepsi är världens snällaste liten shetlandsponny, det finns inte tillstymmelse till den där typiska ponnyenvisheten. Dessutom är hon så lydig, känslig och välutbildad med flera placeringar i dressyr. Särskilt kul är det också att Pepsi faktiskt var min lilla shettis för många många år sedan.

Denna första gång blev det till att gå igenom grunderna med start och stop samt hur man svänger. Först hade jag Pepsi i grimskaft och gick med dem i paddocken och när Sebastian väl fått snits på detta knäppte jag loss grimskaftet och gick bara bredvid. Efter ca 15 min sa Sebastian;

-Ni kan stå därborta, jag kan rida själv!

Sagt och gjort, så jag och I. ställde oss vid staketet och såg med tappade hakor på hur Sebastian styrde lilla Pepsi mellan däck, bommar och koner.

-Visst är jag en riktig ridkille nu mamma! sa min lilla ridkille =)

Efter den imponerande uppvisningen blev det en liten tur utanför paddocken och bort till stallet där det sedan blev dags för den vanliga skötseln efter ridning. Sebastian som kämpat och slitit med Aladdins stora hovar var så överväldigad över att Pepsis hovar var alldeles lagom i storlek och lagom lätta att kratsa alldeles själv var tvungen att kolla igenom alla hovarna ännu en gång.

Efter många klappar, kramar och pussar från en lyrisk Sebastian fick Pepsi gå ut i hagen och mumsa gräs och förhoppningsvis ser hon fram emot nästa veckas ridtur lika mycket som Sebastian gör!

Mamma, jag vill ha en ponny!

Jag och Sebastian åkte ner till pay & jumpen som var på klubben idag och spanade in lite ekipage. Vi var såklart trogna supporters till Pernilla och Lisa också =)

Sebastian satt som ett ljus hela tiden och var helkoncentrerad på alla som red och hoppade. -Det är dumheter, sa han med en förargad min varje gång någon rev hinder. Efter ett antal ekipage och ritter sa han med längtan i rösten:

-Mamma, jag vill ha en ponny!

Kanske är det bara att inse att jag lyckats med de frö jag sådde redan när han var liten bebis och var med ute i stallet. Nu är jag dock inte helt säker på att det var så smart, det hade ju varit så mycket billigare och enklare med fotboll... Men det är lätt att vara efterklok. En ponny blir det i alla fall inte i första hand men jag får väl ringa runt och kolla hur gammal man måste vara för de minsta nybörjargrupperna på ridskola.

En blivande hoppryttare kanske:

Värsta hallabalooet!

Gårdagen började 08:00 med Plagg & Traggs barnklädesauktion i Tallparken. Jag sålde en del och gjorde en del riktiga fynd. Bl.a. en otroligt snygg "fusk"-skinnpaj till Sebbe, lite stuket av pilotjacka! Han tyckte själv att han blev ascool i den och var supernöjd. En hel del andra fynd som t.ex. overall till Felicia, jättefin barbapappabody, lila hello kitty-set i plysch gjordes och jag tyckte jag kom hem med mer grejer än jag hade när jag åkte dit.(Ändå la jag bara 195 kronor allt som allt!) Kul var det och dit ska jag definitivt igen!

Framåt kvällningen kom pappa med familj hit och påbörjade sitt uppdrag som barnvakter. Jag och Björn gjorde vårt bästa för att piffa till oss och resultatet blev minsann riktigt bra ;)

Vid sju bar det sedan av till bygdegården för Björns farbrors 50-års kalas (eller snarare "brak-fest"). Ojojoj.. så mycket folk, så mycket god mat och så mycket gott vin!!! Ja, kvällen blev hellyckad och saticken vad vi dansade och skrattade och skrattade ännu mera. Sicken tur att Björn har så otroligt rolig släkt!
Roligaste kommentaren igår (ja det var skitkul igår i alla fall): DJ:n spelade We are family varpå Björn dummade sig och sa; Hur fan visste han det?

Vid två-tiden tystnade musiken och det var dags att bege sig hemåt... vilket nog var ganska lagom (även om jag just då tyckte att jag var hur pigg som helst och skulle kunnat dansa i minst två timmar till)då mina skor, konstigt nog, hade lyckats få lite runda sulor. Märkligt det där.. jag som bara drack "lite" vin ;)

Glädje och sorg!

Träning igår och det är lustig att man kan bli så glad i själen av en massa flås, pust och stånk.

Aladdin som stått över helgen var som ett höghastighetståg och drog på utav fulla muggar. Det är MYCKET häst att sitta på när han är sådan. Det som är bra är att han blir så himla maffig och fin i traven och trots att han var så pigg svarade han rätt så bra på på förhållningarna och halterna blev bättre idag med mer eftergift än förra gången. Mellantraven var absolut inga problem átt få till...

När det var dags för galopp så var det ännu MERA häst jag satt på. Tjoho! Så fort vi kom till öppna delen av volten tyckte Aladdin att det innebar ökning. Ajajaj... mina magmuskler fick jobba för fullt för att orka hålla emot 700 kilo häst som tror det är ökad galopp och inte mellangalopp. Trots draget och styrkan hos Aladdin lyckades vi få till det ganska bra och speciellt i vänster varvet kändes det riktigt bra stundom och några riktigt fina övergångar till trav lyckades vi också få till.

Efter skrittpaus tog vi sedan upp arbetet sen sist med skänkelvikningar och Aladdin arbetade på utav bara den.T.o.m. skänkelvikningen åt vänster kändes bättre och lite mer eftergiven än sist.

Vid träningens slut var Aladdin genomsvettig, liksom jag men oj vad härligt glad man blir av att få arbeta ordentligt och faktiskt få igenom en hel del saker. På måndag blir det till att fortsätta arbetet med galoppfattningar och övergångar för att stärka honom och förhoppningsvis nå ännu mera eftergift i galoppen vid nästa träning.

Ikväll kl 22:00 kommer jag att sitta bänkad framför tv:n och njuta av en av mina absoluta favoritkultfilmer;Dirty Dancing . Filmen visas på SVT1 som en hyllning till Patick Swayze som så tragiskt förlorade kampen mot cancern i tisdags natt.

Dirty Dancing var en av mina absoluta favoritfilmer i tonåren. Jag våndades, skrattade och grät med Baby och Johnny filmen igenom. Fortfarande kan jag alla de klassiska replikerna utantill och än idag så kan jag känna hur tårarna tränger fram i ögonvrån när Johnny lämnar Baby efter han fått sparken och jag kan garantera att jag ikväll kommer att känna samma revansch-gotte-känsla i filmens slutscen som jag gjorde när jag var fjorton.

Och det är med just denna känsla jag för alltid vill minnas min tonårsförälskelse Patrick Swayze.

Twilightfans!

Just nu är kryllar det av en massa olika klipp och trailers från filmen New Moon på youtube.com. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte ser fram emot premiären, jag ska definitivt gå om inte annat i utbildningssyfte. (som svensklärare är det "jääättteviktigt" att förkovra sig i aktuell litteratur och film , så man kan nästan se det som kompetensutveckling ;)

Att jag erkänner mig som ett fan av Twilight-serien innebär också att jag har tjuvkikat på en hel del av dessa klipp som finns tillgängliga på youtube.com. Mitt absoluta favoritklipp är nedanstående...lyssna noga på publiken... här talar vi om helt otroliga, hysteriska och besatta Twilightfans! Jag lovar jag ska inte bete mig så här på bion!!!!

Lite film från träningen!

Tyvärr blev minneskortet fullt innan vi kom till galoppen.

andra träningen...

60 minuters kämpande resulterade i en riktigt bra travökning med bibehållen form på diagonalen samt en klockren skänkelvikning åt vänster. Tänk när man får den där känslan hela passet igenom...=)

Felicias favorit!

Att Felicia älskar sin mamma och pappa går inte att missa - hon skiner upp och strålar som en sol så fort vi tittar på henne. Dock är det så att varken jag eller Björn kan konkurrera ut hennes absoluta favorit: Sebastian. När han visar sig spricker hon upp i ett leende som går från öra till öra och sen börjar hon jollra och ha sig.

Idag i lekparken hade jag Felicia i famnen vänd mot Sebastian och när han hoppade ner från en stor sten kom det världens kluckigaste och härligaste skratt från Felicia. Jag och Sebastian blev lika häpna bägge två. Så har hon aldrig skrattat innan. För att försäkra oss om att vi inte hört fel upprepade Sebastian sitt hopp från stenen och samma härliga kluckande skratt kom från Felicia återigen. Sebastian hoppade upp och ner fem-sex gånger till och Felicia bara fortsatte att rent ut sagt gapskratta. Underbart härligt!

Det är så härligt att se hur Sebastian riktigt växer när Felicia ler, skrattar och jollrar mot honom.Man blir varm i själen och det är bara att hoppas att denna syskonkärlek håller i sig framöver!

Träningspremiär!

I torsdags var det så dags för den första dressyrträningen, spännande, förväntansfullt men också pirrigt. Varken jag eller Aladdin är i precis i någon toppkondition så jag var lite nervös att vi inte skulle orka ta oss igenom passet. Men vi klarade det, att sen Aladdin var genomsvettig från öra till svans och jag från topp till tå är en annan femma.

Vi började med att rida fram hästarna på volterna för att få dem att lossa sig i sidorna samt kontrollera våra egna hjälper. Jag fick lite tillsägelse att jag meckar lite väl mycket med yttertygeln och istället ska var lite mjukare där och istället krama lite på inner för att han ska lossa i bålen. Allt eftersom kände jag hur han började mjukna och gick mycket stadigare i formen och samma på rakspåret där han inte längre la nosen på sned. Ett bra tryck i honom hade jag också.

Skänkelvikningarna gick så där från början. Med tappad form, huvudet på sned och noll framåtbjudning blev det inte mycket tvärning men redan vid andra uppridningen på diagonalen började det lossna och speciellt den åt vänster blev riktigt bra till slut. Detta är definitivt något vi måste hem och jobba vidare med. Jag ska inte behöva tappa formen alls på honom när jag går in i skänkelvikningen utan han ska vara lika stadig som han är förövrigt i traven.

En del travökningar blev det också på diagonalen för att vi skulle känna att hästarna svarade framåt. Även dessa blev faktiskt helt ok och sista gången var det samma här som i skänkelvikningen, stadig i formen och bättre påskjut.

När det sen var dags att arbeta i galopp var jag lite nervös då den inte är helt genomarbetad ännu om man säger så. Jag påtalade dock att vi faktiskt jobbat en hel del med denna gångart nu i sommar och att jag tyckte att det gått framåt och det tyckte tränaren också. Likaså vad gällande avsaktningen från galopp till trav där han gärna faller ur helt tyckte tränaren var mycket bättre nu, så det värmde =D Vi ska fortsätta jobba som vi har gjort i sommar och fokusera på kvalité i galoppen. Han blir ju faktiskt riktigt riktigt snygg när han går så där i galoppen!

Trots en träningsvärk som fortfarande genomsyrar hela kroppen så ser jag verkligen fram emot träningen på torsdag igen. Jag hade glömt att det var så himla kul att rida dressyr!

Vändning!

Felicia har hunnit bli tre månader och en vecka och växer så det knakar, både på längden och bredden tycker jag, precis som det ska vara med bebisar. Hon har redan börjat visa upp en del karaktärsdrag, hon är ofta glad och ler och smajlar som bara den. I nästa stund är hon väldigt upprörd och skriker med en oväntad hög stämma som förmodligen hörs ända ner till Vinslövs centrum(kan det vara ett arv från mig kanske?)

Babysittern som jag minns Sebastian gillade väldigt mycket är Felicia inte alls speciellt imponerad av. En liten stund kanske sen blir hon vansinnig och försöker åla sig ur den. Hon ligger mycket hellre på filten under babygymmet. De senaste dagarna har hon försökt vända sig på mage men inte riktigt lyckats. Idag lyckades dock hon få till den där sista biten och hamnade på mage. Lyckan blev dock inte långvarig då hon för tillfället inte alls gillar att ligga på mage. Så det var bara att hjälpa henne tillbaka på rygg, och sen började det om igen. Det är ju i och för sig viktigt att bebisar ska ligga på mage och träna rygg- och nackmuskler men när hon illvrålar och verkligen inte gillar det så får fem minuters träning på mage räcka åt gången och så får man hellre upprep det många gånger per dag.

Sebastian tycker det blir roligare och roligare med sin lillasyster och hon älskar att sitta i min famn och titta när Sebastian leker. Då smajlar hon och jollrar och allra härligast är det när hon och Sebastian tittar på varandra och de båda skiner upp i två stora leenden som går från öra till öra. Det värmer en mammas hjärta ända in till själen.

Förkyld!

Nja, riktigt så här illa är det inte, jag har bara fått en helt vanlig förkylning som alltid på hösten och vid skolstart. Som tur är så har jag varken feber eller fått några tecken på en begynnande svininfluensa. Dock kvarstår faktum att min energi kommer decimeras en aning någon vecka framöver, så blir det nämligen alltid när jag är förkyld. Det tar allt som oftast två veckor för mig innan jag kan komma tillbaka med full kraft igen efter en förkylning.

Egentligen skulle det bli lite dressyr nere på banan imorgon men det kan jag ju bara glömma. Envis som jag är så vägrar jag naturligtvis att följa Björns, ack så kloka råd om att inte rida alls, utan istället får det bli en lugn skrittur i Galgbacken utan några större fysiska moment. Frisk luft är ju bra för hälsan!

Min lille fotograf!

Så här kan det se ut när min 3-åriga lille fotograf är i farten:


Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli ;)

Laddar inför auktion

Idag har jag inventerat bland Sebastians urväxta kläder - hujedamej vad mycket man samlar på sig... Jag fick nämligen tips av Björns jobbarkompis om att den 19 september har Plagg & Tragg sin årliga barnklädesauktion här i Tallparken, en auktion som jag hört av flera olika är väldigt uppskattad.

Som jag har förstått det så märker man de kläder man vill sälja, sätter ett utropspris (ca 10-20 kronor) och sen auktioneras dessa ut under dagen, samtidigt som jag själv kan buda på andra intressanta kläder.Min tanke är att i princip byta ut Sebastians gamla kläder mot andra större samt kläder till Felicia.

Ett miljövänligt, billigt och roligt sätt att uppdatera barnens garderober. Roligt ska det bli också =)

Viktigast just nu!

Trots underbar man härliga ungar och busiga hundar så känns det förtillfället som om det viktigaste i mitt liv just nu, är att få läsa ännu ett kapitel i pseudonymen Lars Keplers Hypnotisören - Så satikens spännande och ruggig!!

Nytta och nöje i ett!

För att få träningen subventionerad så har ridklubben ett mycket förmånligt system; jobba 20 tim som funktionär och få halva träningskostnaden subventionerad. För att så sakteligen ta mig upp till 20 tim har jag gjort lite insatser på dressyrtävlingen i helgen.

På dressyrtävlingar brukar jag oftast skriva protokoll, beroende på att jag tycker det är så roligt, men denna helg har jag istället haft hand om räkning och hämtning av protokoll. Ett jobb som varit kanon inte minst ur motionsvinkeln! Du måste nämligen springa nerför cafeterians trappa, in på banan och hämta protokollet, springa uppför trappan, räkna ihop protokollet, kopiera kopia, springa nerför trappan lämna det hopräknade protokolleet osv.. ja, ni hänger med! Denna helg har jag i princip räknat 60 protokoll - det blir en hel del springande i den där trappan och oerhört nyttig motion!

Ska jag få ut något av dressyträningen måste nämligen min kondis bli så mycket bättre än den för tillfället är :S

Imorgon är det grillkväll nere på ridklubben så deet får bli ett buspass i skogen med Aladdin innan jag och Sebastian kör ner till grillningen.

Älskade häst!

Man kan inte annat än bli knäsvag när man tittar in i de här härliga stora bruna ögonen! (ja, inte mina då... mina är blåa och på denna bild en aningen skelande)



Bästa belöningen efter ett dressyrpass, att få skutta lite:

Dop!

Med regnet som stod i backen blev det lite kämpigt att få in båda barnen i kyrkan utan att hår, dopklänning och klädern blev genomblöta, men det gick. Medan de stora dropparna torkade bort på paraplyerna som hängde på tork i vapenhuset började den fina dopceremonin i Vinslövs kyrka.

Två stolta gudmödrar, två stolta föräldrar och en liten sovande tjej är en perfekt kombination när det vankas dop. Att sedan storebror också var involverad och ansvarade för att hälla upp vatten i dopfunten gjorde allting perfekt. En del tårar kunde också skönjas när Felicias gudmor läste följande dikt:

Jag önskar dig inte guld mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i ett rikligt mått
och vänner att lita på.

Även festen efteråt blev kanon med alla underbara släktingar, väldigt fina presenter och väldigt god mat. Bland allt stoj och stim fanns vår lilla tjej som delade med sig av sina leende och för att citera vad gammelfarmor skrev på dopkortet: "Det finns inte kramar nog för denna underbara lilla tjej" <3

Väderfreak!!!!

Jag skojar inte om jag de sista dagarna har besökt väderkanalen.se minst 20 gånger. Jag vill ju ha fint väder till på lördag så vi kan sitta utomhus och i min enfald så tror jag att väderkartan ändrar sig en gågn i timmen, till min egen fördel förstås. Som det ser ut nu så ska det regna vid tolv men framåt tre ska det klarna upp... hoppas hoppas... Annars får jag hysa 34 personer inomhus...

Roligt ska det bli hur vädret nu än blir... nej får nog gå in på väderkanalen.se en gång till kanske har prognosen ändrats...

Semestern lider mot sitt slut...

Björn började jobba förra veckan men jag har haft min sista helt lediga vecka och nu är det bara att inse, semestern lider mot sitt slut. Även om jag går på min mammaledighet imorgon så infinner sig vardagen ganska snabbt. Sebastian ska lämnas till dagis två dagar i veckan, jag ska till jobbet en sväng på onsdag och reka lite inför hösten och solen går ner allt tidigare för varje dag som går.

Summa sumarum så har sommaren varit hur skön som helst. När man har en liten bebis som Felicia blir det inte att man tar sig för att göra några längre och större resor. Besök på Tosselilla, slappande i stugan och bad i Tydinge är några av sakerna som har hunnits med under semestern. Mest av allt har vi bara njutit och tagit en dag i sänder. För är det något man lärt sig sen barn nummer två kommit så är det att tiden går så fruktansvärt fort och det gäller minsann att stanna upp ibland och bara njuta av stunden.

Hur njuter man då på allra bästa sätt av sista helgen innan vardagen stundar för dörren? Jo, naturligtvis gör man det i goda vänners lag, i detta fall med syskon, kusiner och nästkusiner. Lägg sedan till små röda djur med klor i samråd med något gott att dricka, i detta fall Gloria Chardonnay årgång 2007. Så ser receptet ut för en väldigt lyckad avslutning på semestern.

Ett annat säkert tecken på att semestern närmar sig sitt slut är när man inser att man vänt på dygnet och tycker att 10:00 är lite väl tidigt för uppstigning och 02:00 är för tidigt att lägga sig på natten. Då vet man att det är dags att återvända till verkligheten och leta fram armbandsuret som slängdes av så fort man kom innanför dörren den där sista arbetsdagen innan semestern. När uret väl sitter på armen så vet man att vardagen är här igen med allt vad det innebär;tidiga morgnar, dagislämningar och middag klockan 17:00.

Nåja, även om det alltid känns lite sorgligt när semestern är slut så finns det en del saker som jag ser framemot i höst;
dressyrträningen som börjar v 36, mina två kurser jag ska hålla i och mest av allt ser jag fram emot mammaledigheten med mina två fantastiska barn!

Sömn!

Vår tjej växer så det knakar och förgyller numera vår vardag med leende och gurglande joller. Dessutom har hon också börjar sova lite längre om nätterna. De senaste nätterna har hon sovit ända från 22:00 - ca 05:30, vilket är helt underbart. Nu hinner man till och med glida ner i djupsömnen och sova ett tag innan det är dags för morgonmatning!

Här är vi!

1 år har gått!

Just idag är det min och Björns 1-åriga bröllopsdag, vi firar alltså pappersbröllop.

Jag kan inte riktigt förstå att det redan har gått ett år sedan den där underbara dagen. En av de bästa dagarna i hela mitt liv!
Och ja, jag älskar honom lika mycket fortfarande om inte mer för varje dag som går och jag vill definitivt dela hela mitt resterande liv med honom <3

Den här snyggingen fick jag äran att rida idag!

Idag fick jag äran att rida fina Domino.

Sicken pålle... 176 cm hög och med ett sjuhelvetesgung i steget. Han har ju lite längre svävningsmoment än Aladdin vilket innebär lite annorlunda takt i traven än vad jag är van vid men fy fasen vad roligt det var att rida honom. Och vilken galopp, vi fick minsann till ett rent byte också :P Underbart härlig!

Det gör jag gärna om =)

Rekord!!!

Ojojojoj.. nu börjar bloggen bli etablerad.. 24 unika besökare idag!!! Härligt, jag är snart uppe i Blondinbellas kaliber ;)

Annars har veckan rullat på med ömsom sol ömsom regn... vädergudarna verkar inte kunna bestämma sig. Killarna har varit på High Chaparall och lekt av sig, medans jag och Felicia har nyupptäckt lite släktingar.. mycket roligt =)

Igår och idag har jag varit ute hos Aladdin och bara njutit av hästlukt och klapprande hovar mot asfalt. Igår red jag ner med Lisa och Domino till klubben för att dressyra lite. Ambitionen var högre än orken och efter 20 minuters arbete i gassande solsken gav vi upp och begav oss hemåt. Aladdin kändes också lite loj men lite bättre fjutt fick han på vägen hem.. det vankas ju mat efter varje ridtur.

Idag red jag och Johanna till grustaget. Om Aladdin kändes mjuk igår var han ännu finare idag. Bättre påskjut och när det vankades galopp arbetade han på riktigt bra. Vi red uppom skogsdungen där det finns lite stockar att hoppa. Både Aladdin och Bullen var med på noterna och bjöd som om det var värsta hinderparken. Härlig känsla sånt!

Imorgon ska jag och ungarna hitta på något kul, vete ännu inte vad. Pappa ska nämligen busa med sina kusiner och ge järnet på gokartsbanan! Wiieee!

Sebastians och min favoritbok!

Idag gjorde jag ett riktigt klipp!

På Maxis bokavdelning, under de stora skyltarna som annonserade REA med stora bokstäver hittade jag en bok till Sebastian för endast 25 kronor. Boken hette "Sjörövar-Rakel och kapten Snorfinger" och är skriven av Martin Widmark. Titeln låter kanske inte så väldigt lockande utan snarare tvärtom däremot var omslaget så fräckt så jag kunde inte låta bli att köpa den.

Som den svensklärare jag är vurmar jag speciellt för litteratur och läsning och tycker naturligtvis att det är viktigt att man erbjuder barn i tidig ålder mycket och bra litteratur. De traditionella sagorna kan Sebastian så gott som redan utantill och de börjar kännas uttjatade så därför försöker jag alltid hitta lite nya roliga barnböcker, inte minst för att "kvällssagan" ska bli roligare att läsa för en själv.

I "Sjörövar-Rakel och Kapten Snorfinger" får vi möta Rakel och hennes kompisar som leker sjörövare i sandlådan när ryslige Roland och hans två busar plötsligt dyker upp och förstör leken för dem. Vad gör Rakel då? Jo, hon förvandlar sig till Sjörövar-Rakel. Ryslige Roland blir hennes fiende nummer ett: den superäcklige Kapten Snorfinger.

Intrigen är klockren, bilderna praktfulla och innehållsrika och språket är fängslande och lämpar sig utmärkt för inlevelsefull högläsning. Att sedan genusperspektivet också är genomtänkt får mig som förälder att hylla boken. '

Sebastian då, vad tyckte han om boken?
Han satt med ögon som klot, öppen mun och lyssnade med fullständig koncentration hela sagan igenom. Kan en bok få ett bättre betyg än så?

Semester i stugan!

För att semestern ska vara riktig semester och inte alltid bestå av hemmafix och liknande åker vi alltid ut några dagar till Björns föräldrars stuga i Norjeboke. Allra roligast är det när alla är där, dvs Björns föräldrar, farmor, syskon och syskonbarn. Allt som allt är vi då 8 vuxna, 6 barn och 5 hundar, låter det fullsmockat? Ja, det är det också men det är just det som är tjusningen.

I år blev inte vädret det allra bästa men fullt acceptabelt och ungarna lyckades till och med få till lite bad i havet. Vi vuxna skippade det då temperaturen endast låg på ca 19 grader. Förutom bad hanns bus och bollspel i trädgården med, besök på Kreativum samt långa härliga promenader på kvällarna och ej att förglömma en hel del god mat!

Allt var frid och fröjd de första två dagarna sen började ena systersonen få feber och ont i magen... På 12 timmar följde sedan övriga barn I rask takt visade sedan barn efter barn samma symptom.

Imorse vaknade Sebastian med feber och såg allmänt hängig ut. Efter lite alvedon såg han piggare ut, tyvärr var det falskt alarm, lilla killen var inte alls frisk. Snarare har han legat utslagen hela dagen i feber och ont i magen.

Efter olika teorier ligger teorin om alger i vattnet nära tillhands.. kan det vara så att de fått i sig något när de badade? För att se om fallet var så ringde svärmor miljökontoret. De visste dock inget, men de skulle komma ut och ta prover på vattnet och analysera det. Vi får se vad analysen visar.

Överlag och bortsett från sjukdomsfall så var semestern i stugan lika härlig som alltid.
Sebastian i fiskartagen
hmmm... det är bara att inse att även vi fastnat i rosa/blå träsket...

Solstråle!

Det leendet går rakt in i hjärtat på en!