Omgång 2 seriedressyr + knockout

Omgång två i seriedressyren gick i onsdags där jag och Aladdin startade LC:2 och LB:1. I LB:1 var det också tredje omgången av knockoutdressyren där vi mötte Helsingborgs fältridklubb.

LC:2 flöt på bra med 65 % och 186 poäng som resultat, endast två poängs marginal till segrarna (E. och M. blev likaplacerade på 188 poäng), så nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och rida ännu bättre om tre veckor när sista omgången går.

LB:1 gick knackigare och han kändes inte alla så mjuk och fin men däremot kändes galoppökningarna riktigt bra. Resultatet blev 58 % vilket jag inte alls är nöjd med, men det är bara att ta nya tag och jobba vidare för att nå bättre resultat. Gällande knockouten så vann Helsingborg med ca 65 sammanlagda procent medan vi (HHSF) hade 64 % , så tyvärr gick vi inte vidare.

Bild från tävlingen i Hässleholm (fotograf: Emma Graneskog)

Minnen från H-sand

En klädkammare borde rymma kläder och inget annat. Så är inte fallet med vår klädkammare. Här trängs kläder med gamla skor, fiskespön, bandyklubbor, ridhjälmar, klädgalgar, en brudklänning och mycket mycket mer. När man inte längre kan se golvet så är det dags att rensa och röja och så var fallet idag.

Operation klädkammare startade 18:06 10-10-25 och målet var att sortera, slänga och lägga undan. Längst inne bakom Björns gamla kostym hängde ett gammalt älskat plagg på en sliten trägalge. Min kåroverall!

Blå, sliten och med så mycket krimskrams att jag börjar fundera på om jag la ner mer tid på att samla ihop pins och tygmärken än vad jag gjorde på att plugga. Detta älskade plagg som jag levde ihop med i fem härliga år. Det var fester på kåren, phösaruppdrag tillsammans med Malin (minns du vår "indiangrupp") och en hel del vindrickande med Lotta uppe på Mittlyan och alltid fanns min älskade blå overall med.

När jag först fick min overall var den vit precis som alla andra overaller som delades ut till studenterna, sen var det bara till att börja forma den till sin egna personliga kostym. Steg ett var att färja den och i hemlighet så blev den allmänna tvättstugans ena tvättmaskin i studenthusen det tilltänkta offret. In med en vit overall och in med en hel burk blå färg och voila, en blå overall. Vilken färg nästa tvätt i den maskinen fick kan jag bara spekulera i. Jag gjorde inte precis några närmre eftersökningar men det har alltid etsat sig fast i min dåliga-samvetet-bank längst inne i lillhjärnan. Varför overallen just skulle vara blå var beroende på vilken studieinriktning man hade. Lärarna hade blåa, fritidspedagogerna gröna, Datakillarna vita osv.

Med enbart en färgad overall sticker man inte ut så steg två var att börja göra den personlig med namn och allehanda saker som ser annorlunda ut:

Den uppmärksamma kan se den snygga gradbeteckningen som sitter på den högra axeln. Den fick jag andaktsfullt ärva av min svärfar och innebär graden Överstelöjtnant! Respekt ;)

Om någon idag skulle säga åt mig att ta på detta plagg och gå ut på krogen i så hade jag nog tvekat ett antal gånger innan jag hoppat i overallen. Trots dess detaljer och märk väl med ett torkredskap i form av en fastsydd Carlsbergs handduk längs högra benet om någon skulle råka spilla så känns det inte riktigt som att den skulle passa in längre. Men just då när jag var 19 år gammal, nyss flyttat 100 mil hemifrån och erhållit den så efterlängtade friheten i att vara (nästan) vuxen så symboliserade denna overall allt som har med kårverksamhet att göra: gemenskap, karaoke, fest och en massa härliga studentkompisar. Precis så som det ska vara när man pluggar.

Minnen från den ljuva Härnösandstiden må vara förpassade längst inne i en stökig klädkammare men i mitt hjärta ligger de snyggt förpackade i färgkodade kartonger, alltid redo att ta fram när nostalgin knackar på dörren.

Rösta på fina Aladdin!

Snart dags för novemberlov

1 1/2 vecka kvar sen är det dags för ett mycket välbehövligt novemberlov. Utvecklingssamtal, elevomdömen och en ständigt växande hög av rättningsarbete tar ut sin rätt och just nu så längtar jag efter en veckas ledighet. Någon ledighet vet jag egentligen inte om det blir då vårt nya kök är på ingång och på lovet är det tänkt att vi ska riva ut det gamla och sätta in det nya. Jag är ju den typen som inte är så jätteglad för den typen av arbete men däremot ser fram emot när glas, tallrikar och dylikt ska placeras i det nya köket. Vägen dit försöker jag förtränga.

Att barn växer på längden under vår och sommar är allmänt känt men enligt min erfarenhet så är det under hösten som de utvecklas allra mest. Felicia som stapplade runt när hon inskolades i augusti springe rnumera på sina små trumpinnar och undan går det. Allra roligast tycker hon att det är när man räknar ner och säger "klara färdiga gå!" då springer hon så fort som benen bär och naturligtvis applåderar hon också sin egen insats efter målgång.

Som jag tidigare berättat så är hennes andra namn Sol men hennes tredje namn borde vara åska. Oftast skiner solen men ibland blixtrar det till och då växer åskmolnet i rasande fart över hennes huvud. Lika fort som blixtarna kommer försvinner de igen och solen skiner återigen över vår lilla Sol.

Sebastian är inne i klipp- och tejpåldern och slår in allt från sönderklippta fakturor till gamla tidningar med sådan koncentration att inte ens de värsta blixtarna från lillasyster kan störa honom. Förra helgen var han iväg på sitt första kompiskalas och det känns som en milstolpe i vårt liv. Första gången som vår lilla pojke var ensam iväg på ett kalas och återvände hem med ballong och godispåse. Det är stort för ett ömt modershjärta att ta in.

Innan det är dags att gå på lov så ska andra omgången av KM gå och denna gång siktar vi på att rida både LC:2 och LB:1 och sedan till våren är målet att starta LA:1. För att kunna göra det måste vi bara komma till rätta med höger galoppen och travökningarna. I måndags när jag red igenom honom på banan så kändes dock höger galoppen mycket bättre och ökningarna fungerade bra trots att jag studsade som värsta gummibollen. Nu är det träning på torsdag och med förra torsdagens träning och galoppserpentinerna som flöt på hur bra som helst i minnet så är det bara att köra på och fortsätta arbeta målmedvetet för att nå våra mål.

30 år och en hejdundrande fest!

Min älskade man fyllde 30 i torsdags och i lördags var det dags för kalas och fest för att fira den nyblivna "gubben". På eftermiddagen kom släkten och firade och det vankades smörgåstårta och chokladtårta till efterrätt. Lagom till klockan sex så droppade gästerna av en efter en och våra kära barn åkte hem till farmor och farfar tillsammans med sina kusiner.

Sedan var det dags att ladda om till rond två då det yngre gardet kom. Bort med finporslinet och fram med vin och annan alkoholhaltig dricka, sen var det full fart för fest. I goda vänners lag och med en och annat glas vin för min del så var festen i full gång och jag hade riktigt roligt.

Som alltid är det ju ett väldigt projekt med fest när man är småbarnsförälder, barnvakt behövs ju både på kvällen och en stund dag efter. För min del gör detta att när det väl är fest så är det fest och då är det bara att njuta av friheten och ha så roligt man kan och det hade jag verkligen. Klockan halv fyra stupade jag i säng och det märktes minsann dagen efter. Herregud vad sliten jag var. Nu är det måndag kväll och jag börjar sakta men säkert återuppstå och bli mig själv igen. Men så kan det vara och så ska det vara när ens man fyller 30!

Om 1 1/2 år är det min tur och jag lovar att ha precis lika roligt då som jag hade i lördags.

Växande "måste göra"-lista

Hjälp, dygnets timmar räcker inte till! Min "måste göra"-lista börjar bli alldeles för lång och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt som står där. På jobbet är det fullt upp och varje dag så känns det som att listan växer istället för att krympa, något som håller på att göra mig galen. Jag tröstar mig med att jag har världens bästa jobb och stundtals är det så här men snart är det lov som tur är. Förhoppningsvis så kommer jag ikapp då.

Förövrigt så är det full fart mot lördagen då vi ska fira Björns 30-års fest hela dagen lång. Det blir kalas på dagen och fest på kvällen och jag måste erkänna att jag verkligen ser fram emot kvällens fest, det ska bli så oerhört roligt. Som småbarnsförälder så är det ju ett väldans projekt det där med fest. Man måste ha barnvakt samma dag som festen är och inte att förglömma, dagen efter då man gärna tar sig en liten sovmorgon. Detta gör att de här festtillfällena inte blir allt för ofta, men en 30-årsfest är väl ändå en mycket bra anledning till att festa rejält och för en liten stund glömma den där allt längre "måste göra-listan;)

Hovslingan på Hovdala

I samband med att jag började lastträna Aladdin så pratade jag och Linda om att ge oss ut på en lite längre tur någon dag i sommar. Pernilla och Busan var också sugna och tanken var att vi skulle åka till Hovslingan ute på Hovdala v 29. Nu blev det inte så då jag inte var riktigt färdig med lastningen den veckan men igår, då minsann var både jag och Aladdin redo för att köra vägen ut och upp till Hovdala.

Mathilda hjälpte mig att lasta på Aladdin som genast började trampa runt i släpet som en galning. 500 m senare så var det lugnt i släpet och jag kunde börja fokusera framåt istället för vad som hände bakom bilen. Vägen upp till Hovslingan var inte den bästa för en ovan häst i släpet; hålor, färister och backar upp och ner, men det gick över förväntan och Aladdin skötte sig kanon i släpet.

Efter ca 15 minuters bilfärd var vi framme och långritten kunde börja. Redan i sommar beställde jag och Pernilla packväskor till pållarna och de kom verkligen till användning igår. Det var morötter, äpplen, dricka och mackor som packades ner bakom sadeln, mycket smidigt! Att pållarna var lika förväntansfulla som vi var märktes tydligt, det trampades runt en del och Aladdin hade knappt tid att stå till när vi skulle ta foto innan vi red iväg.


Vi vinkade adjö till Annica och skrittade sedan iväg med långa långa skrittsteg ute på Hovslingans fina slingor. Vi red både den långa och korta slinga som fanns utmärkt på kartan och allt som allt blev det ca 2 mil. 2 mil som tog ungefär 3 timmar att rida och som var fyllda av fin natur, glada pållar och långa trav- och galoppvänligs sträckor. Att kunna trava och galoppera långa fina sträckor tillsammans med sina vänner och deras fina pållar är helt fantastiskt. Likaså att skritta fram genom djup, tät John Bauerskog med endast hovklappret som musik. Det är lika mycket balsam för själen som vilket yogapass som helst.

Under dessa tre timmar tog vi två pauser och stannade för att äta vår medhavda matsäck. Det var ganska skönt både för hästar och ryttare att få pausa och sträcka på ben och ryggar.




Sista sträckningen innebar en lång skrittväg som sen utmynnade i en härlig galoppsträcka som vi tog i lugn härlig galopp och hästarna njöt nog lika mycket som vi gjorde när de fick sträcka ut. När vi närmade oss utgångspunkten kände vi grilldoft i luften och såg min älskade familj som stod i full fart och grillade korv. Så det blev ett väldigt mysigt avslut på en helt fantastisk dag ute på Hovslingan.





Det här gör vi definitivt om till våren!

Klippt!

Brr vad kallt det börjar bli och det är nog bara till att inse att hösten är här och vintern närmar sig. Hela familjen har fått dra på sig vinterkläderna på morgnarna och imorse så fick jag rota i lådorna för att hitta barnens vantar, halskragar och vintermössor.

För att undvika framtida isbildning i en svettig hårrem så fick Aladdin sin årliga klippning igår. Han stod som ett ljus hela tiden och verkade njuta av att bli av med sin tjocka vinterkappa. Det kan verka vara lite motsägelsefullt att klippa hästarna när det börjar bli kallt ute, men det är så mycket lättare att sköta en klippt häst. De orkar prestera mera och torkar så mycket snabbare efter träning. Att man sen får täcka dem hela vintern spelar inte så stor roll då det allt som oftast ändå regnar och blåser. Ett annat plus är att de blir så fina också efter klippning. Aladdin hade en riktigt härligt brun färg under vinterpälsen, värre är det om man har en svart häst, de blir lätt lite grådaskiga när man klippt dem.

Imorgon är det äntligen dags för vår långritt ute på Hovdala. Jag, Pernilla och Linda sticker ut med förhoppningvis lagom pigga pållar och vi ser alla fram emot härliga galopper i en vacker miljö. Min underbara familj har lovat att möta upp efteråt och grilla korv till de utsvultna ryttarna och servera morötter till pållarna. Det ska bli spännande att se Felicias reaktion när hon träffar Aladdin. Här hemma så spricker hon upp i ett leende och säger "ess" varje gång hon ser en häst i tidningen och på tv så vi får se om det blir samma reaktion imorgon när hon får träffa dessa vackra varelser i verkligheten.