Min hästhistoria del 1

Under mina 30 år så har hästar varit en stor del av mitt liv och jag var en typisk hästtjej ända från starten. Min farmor ler än idag åt alla mina hästteckningar som hon har sparat i sin byrålåda, alla signerade "Terese".

Min första ridtur har pappa på en gammal super8-film där jag, knappt ett år gammal, sitter framför mamma i sadeln med ett leende som går från öra till öra på mig :)Denna väldigt oskarpa bild är på mig och min mosters ponny, Brandy tror jag hon hette, jag är ca tre år gammal. Varje gång jag var uppe hos min moster på gården så fick jag alltid rida en sväng på gårdsplan.

Som de flesta hästtjejer så fick jag lov att börja rida på ridskola vid 6 års ålder och det var Vinslövs Ryttarförening som jag red på. Hästar som Porgy, , Amezita, Gumman, Lilleman och Smörblomma är några av de hästar som jag minns speciellt.

När jag var nio år gammal köpte vår familj vår första egna häst; varmblodet Taylor eller Tomisol som han hette då. Världens snällaste häst som jag hade så otroligt roligt med. Långa galopper på Grantinges alla stubbåkrar var det bästa jag och Taylor visste och vi red verkligen överallt i skogen i ur och skur. Taylor var en perfekt skogshäst och så otroligt snäll men någon dressyrhäst var han inte och jag minns än idag när jag skulle lära mig att sitta ner i trav - det var stört omöjligt på honom med sin skumpiga travartrav. Någon vidare dressyrryttare blev jag inte dessa år med Taylor men hade jag så otroligt roligt och det är en tid jag inte kommer att glömma. Skulle jag mot förmodan glömma denna tid så behöver jag bara titta på min ankel där ett långt ärr löper. Ett tvekande språng och ett jämfotahopp och en ryttare som sakta gled av efteråt och lyckades hamna ovanpå sin egen ankel resulterade i ett benbrott...... men men över kom vi i alla fall.

Tre år fick jag och Taylor tillsammans sen var vi tvungna att ta bort honom då han ben inte höll längre. Jag minns vår sista ridtur tillsammans som om det var igår. Veckorna innan hade han bara fått skritta men dagen innan han skulle tas bort så red jag och han vår favoritrunda i skogen och han fick helt och hållet själv bestämma takten och farten dvs. full fart på vår underbart mjuka och fina galoppsträcka i skogen. När vi galopperade trillade både tårar orsakade av farten och tårar orsakade av vemodet över att varje galoppsprång vi tog förde oss närmare avskedet. Jag vet dock att Taylor var lycklig den dagen och det är det minnet jag bevarar i mitt hjärta.

Jag är en av få hästtjejer som i princip har missat hela ponnytiden och endast ridit stor häst. Två ponnyer red jag dock ett tag efter att vi fått ta bort Taylor; grannens New Forest Tarras som var världens sötaste men så otroligt het när man hoppade honom och grannens lilla Fandango, även han en New Forest, som jag hjälpte till att rida in, eller snarare "sitta in". Snäll var han i alla fall:)

Även om jag inte red dem så får jag inte glömma de söta shettisarna vi hade i familjen: Ninnie här nedan med syrran på ryggen och jag i världens renaste stalljacka...

Shettisar kan många gånger var tråkiga och bråkiga men den snällaste shetlandsponnyn som jag någonsin mött var vår underbara lilla MaBelle, sen fick hon också världens mest uppstudsiga föl: MiraBelle.

Ni som följt bloggen minns kanske Pepsi som Sebbe red lite på förrförra hösten. Så här såg hon och jag ut för 18 år sedan; (Hade bilden varit skarpare så hade ni också sett min så coola tröja med "Beverly Hills-motiv" på. Hur tuff som helst, min frisyr däremot ska vi inte tala om!

Några hästar som också har en plats i mitt hjärta är Rosie, grannens lilla shettis som alla barn i byn hade superkul med. När hon tröttnade på oss, drog hon bara ner huvudet och åt gräs. Detta var innan "gräsätartygeln" uppfanns för hungriga små ponnyer. En fin stor häst som jag fick möjligheten att rida var "Bell"- ett stort snällt halvblod som jag också hade mycket roligt ihop med:

Detta var del 1 min hästhistoria och i samband med att familjen flyttade från landet och in till byn blev det också ett par års paus i mitt hästeri. Ett litet inhopp gjorde dock ett brunt halvblodssto som hette Emanuella som jag red någon månad, våren -95. Efter att hon kastat av mig ett par gånger så tappade jag dock ridlusten ett tag men gjorde ett nytt försök med ett annat halvblod som min klasskompis tipsade mig om. Ett 180 cm stort monster vid namn Empoli som jag också åkte av ett par gånger. Efter att ha spräckt ridbyxorna, skrapat upp armar och ben så gjorde jag ett frivilligt uppehåll i ridningen och kände mig ganska nöjd med hästar just då.

En roligt parantes är dock att i boxen bredvid Emanuella stod ett annat halvblodssto vid namn Sri Lanka, alltså samma sto som ett år senare skulle få ett föl som jag 13 år senare skulle möta och bli medryttare på; hästen med stort H - Aladdin!

Från -1995 till -2000 så blev det inte mer häst för mig och det var först 2000 som jag tog upp ridningen igen. Men det får ni läsa mer om i nästa inlägg...

En är på bättringsvägen, hoppas den andra också är det...

Den senaste veckan har jag känt mig håglös, trött och totalt utan energi. Ett ovanligt tillstånd för mig som oftast är pigg och glad och snabbt blir rastlös. Ett doktorsbesök visade sig att det fanns en anledning till mitt tillstånd: en bakterieinfektion orsakad av stafylokocker. Infektionen visade inte bara sig invärtes utan också utvärtes där ett obehagligt sår kring näsan uppstod. Vare sig vackert eller speciellt behagligt...

I onsdags inledde jag min pencillinkur och jag känner mig redan bättre. Det obehagliga såret har börjat läka och energin har återvänt, nästan så jag känner mig rastlös. Vädret inbjuder tyvärr inte till några långpromenader för tillfället.

Förhoppningsvis är det inte bara jag som är på bättringsvägen utan veterinären var ute och tog nya blodprovet på Aladdin igår och förhoppningsvis får vi besked idag. Jag håller tummarna så hårt jag bara kan då jag är så otroligt sugen på att få rida normalt igen. Nu har Aladdin i och för sig fått vila i tre veckor, men skrittats i princip varje dag så jag tror inte att han har tappat så väldigt mycket kondition. Att korsförlamningen tog en del muskler syns dock på hans bakdel där våra så fint framarbetade galoppmuskler har tynat bort, men de kommer nog så småningom igen.

Om, nu säger jag OM, jag vågar inte ropa hej förrän vi har fått besked, om proverna är bra så är det bara till att sätta igång lite försiktigt med kortare pass i trav en vecka och sedan ska vi nog kunna ge oss på att galoppera kortare pass veckan efter det.

Oturligt nog så missar vi ju den extra insatta sommarträningen för Helen men om allt går vägen och han känns bra igång om tre veckor så ska jag nog fråga om vi inte kan få vara med och rida de två sista passen och i så fall betala lite extra då vi kommer instövlandes i sluttampen. Men som sagt jag vågar knappt hoppas på att vi kan sätta igång. Väntan på besked är så dryg så dryg....
<3

Filmpremiärer att se fram emot!

De kommande månaderna är det flera filmpremiärer som jag ser fram emot.

Först och främst är det sista delen i Harry Potter-sagan som jag naturligtvis måste se: Harry Potter and the deathly hallows part II. Jag minns hösten 2000 när jag studerade litteraturvetenskap och en studiekamrat nämnde en bok som slagit stort i England och som hon hade beställt hem på engelska. Boken hette Harry Potter and the philosopher stone. Nyfiken som jag var kutade jag till Akademibokhandeln och köpte mig ett exemplar när den kom på svenska. Där och då började min upptäckt av J.K. Rowlings fantastiska saga. Flera av mina studiekamrater förstod inte alls min förtjusning och lyfte istället fram Ursula Le Guins Trollkarlen från Övärlden som de tyckte var en mycket bättre ungdomsfantasy. Jag höll dock fast vid pojken med ärret i pannan som min favorit bland ungdomsböckerna.

En annan filmpremiär som jag inte missar är förstås Twilight och den sista boken som kommer att delas upp i två delar: Så länge vi båda andas eller som den heter på engelska; Breaking dawn. Även här minns jag när jag hörde om böckerna för första gången. Min eminenta bibliotekarie som jag så ofta lyfter fram tipsade mig om en bok som visst var populär i USA. Den handlade om en omöjlig kärlekshistoria med vampyrer och vargar. Klart jag också blev nyfiken och sträckläste sedan de fyra böckerna allt eftersom jag fick dem.

Twilight-serien har fått både ris och ros och riset står förmodligen den vuxna läsar-/publikskaran för och rosorna står den ungdomliga skaran för. Jag står lite mitt emellan och tycker den stundtals är fantastisk och stundtals så irriterar jag mig oerhört på Edwards lite väl gammalmodiga och torra karaktär. När väl Så länge vi båda andas har biopremiär kommer jag att sitta som en förväntansfull 14-åring och hungra efter de vackra karaktärerna samtidigt som jag bråkar med mina systrar om vem som är bäst för Bella; Edward eller Jacob. Jag röstar för den sistnämnda!

Slutligen så ser jag fram emot maj 2012 då den första delen av den fantastiska Hungerspelen-triologin ska gå upp på bio. Det ska bli så oerhört spännande att se om filmen kan leva upp till bokens standard och om regissören har lyckats gestalta den fruktansvärda "arenan" på samma sätt som jag har i mitt inre och om Katniss är lika tuff i filmen som hon är i boken.

Som sagt så har vi ett spännande filmår framför oss.

Kalas för vår prinsessa

I lördags var det dags för kalas för Felicia som fyller två år på onsdag och hon blev överlycklig över alla fina presenter och alla som kom och firade henne. Bland alla nya fina kläder, smycken, rockringar, utemöbler, rittavlor, målarset och prinsesstält syntes en väldigt nöjd liten tvååring. Det var minsann en trött liten flicka som stupade i säng vid 23:00. På onsdag när hon fyller år är det dags för lite firande till. Då ska jag och Björn ge henne våra presenter och jag hoppas hon blir lika glad då.

Första metardagen

Första metardagen infaller inte förrän vid kristi himmelsfärdsdag, men då vädret har varit så fint ett bra tag nu packade jag in hela familjen i lördags på en metartur.

Med mask, metspö och förväntansfulla barn så brukar inget gå fel och inte denna dag heller. Bortsett från en liten bris så var vädret perfekt och fisken var också på hugget. 4 mörtar och 3 små abborrar blev resultatet och barnen tyckte det var oerhört kul att få napp, men allra roligast var att få släppa i fisken igen.

Jag och syrran var lite oroliga över att Emil och Felicia inte skulle hålla sig i skinnet och bege sig rätt ut i vattnet hela tiden, men oron var obefogad och de skötte sig riktigt bra.


De stora killarna tyckte dock att småsyskonen var lite väl enerverande och fann sig istället en lugn plats där de kunde få meta ifred.

Flisan på bråkmakargatan

Felicia går stundtals under benämningen "Flisan på bråkmakargatan" här hemma, beroende på hennes humör som skiftar lika fort som aprilvädret gör. Ena sekunden är hon världens goaste och skrattar och sjunger "Bä bä vita lamm" eller "Blinka lilla stjärna". I nästa sekund mörknar hennes blick, hennes armar läggs i kors och sen utbrister hon: "-Aldrig i livet"! Har man otur brakar sedan det värsta ovädret loss och det blixtrar och dundrar när hon ligger på mage på golvet och sparkar.

Lika fort som hon blir arg blir hon glad igen och då är hon i full gång med allehanda projekt. Att hon är envis märks också tydligt. "Felicia bäst" säger hon allt som oftast när vi frågar om hon behöver hjälp med exempelvis påklädningen.


När jag var liten älskade jag Fragglarna och min absoluta favoritfraggel var Vips. Jag tror minsann att jag ska gå upp på vinden och leta upp min älskade Vips som min mamma köpte till mig när jag var i ungefär samma ålder som Felicia är nu.

Varför just Vips var min favorit berodde nog på hela hennes uppenbarelse som utstrålade envishet, tuffhet och ett "ingen trampar på mig" sätt. Låten jag kan göra allting själv som Vips sjunger i ett av programmen av Fragglarna kännetecknar verkligen henne, mig som 2- åring och uppenbarligen Felicia som 2- åring.

Talesättet om att äpplet inte faller långt ifrån trädet stämmer verkligen in i vårt fall och det är faktiskt riktigt härligt och något som jag också är oerhört stolt över. Samtidigt så är jag också medveten om att det är min uppgift att förklara för Felicia att "ensam inte alltid är starkast" och att det är minst lika tufft och modigt att våga be någon om hjälp!

Promenader i solsken!

Att gå på promenad med Aladdin så här på våren kan vara riktigt mysigt och inbjuder verkligen till fotografering. Så här såg det ut i lördags när vi gick i Galgbacken!

I söndags och idag har jag dock njutit av solskenet från hästryggen och Aladdin har känts helt ok och gått med bra övertramp. Nu väntar vi bara på veterinären och besked om värdena är ok så vi kan sätta igång och trava och galoppera igen.

Promenad!

Jag och Aladdin gick på promenad igår och ingen hälta eller stelhet i korset syntes så det verkar som att det går på rätt håll :)

Längtar till morgondagens skrittur...

Aladdin ser ut att vara på bättringsvägen så imorgon blir det en liten skrittur :)

Idag kom äntligen mina Traderafynd!

Tradera är verkligen ett genialt koncept och de som går i tron att det bara är gamla slitna saker som säljs där har helt fel. Här kan man göra hur många bra affärer som helst både på nya och begagnade artiklar, bara man har tid att bevaka auktionerna hela vägen ut.

Lite förtretligt kan det vara om man förlorar en auktion i slutminuten. Detta hände mig gällande ett par nya helskodda ridbyxor, vilka jag hade bevakat och budat på en hel vecka. I sista minuten bjöd en annan köpare över mitt bud med fem kronor och det grämde mig fruktansvärt, dålig förlorare som man är.

En del auktioner har jag dock lyckats ro i hamn och de senaste är dessa två som kom hem idag; ett set sprillans nya Premiere transportskydd och en groomingbag från Pfiff, även den helt ny, allt till en summa av 224 kronor.

Transportskydden är av den korta modellen och jag har tidigare alltid föredragit de långa modellerna av transportskydd, men på Aladdin fungerar de korta plus boots bäst i transporten. Nu ska jag bara hitta ett nytt matchande fleecetäcke också sen är transportsutrustningen komplett.

Groomingbagen kommer att bli kanon på tävling, då hela bagaget på bilen brukar se ut som ett slagfält med alla smågrejer som ska med. Nu kan jag samla allt från pass, borstar, snoddar, plånbok och kexchoklad på ett enda ställe :)

Nu ska bara fina Aladdin bli frisk också så att vi kan använda grejerna framöver!

sträckning

Efter torsdagens härliga dressyrträning var min plan att rida ner till ridhuset och rida igenom programmen inför söndagens dressyrtävling. Jag skrittade ner på långa tyglar och väl framme i ridhuset plockade jag fram en stol, två sockerbitar samt min tröja, som jag arrangerade likt ett domarbord vid kortsidan. Allt för att försöka träna bort våra mentala spänningar som visar sig inne på tävlingsbanan.

När jag travade fram Aladdin tyckte jag han kändes stel och lite slirig med väldigt korta travsteg så jag joggade på stora volter och som vanligt la jag in lite galopp i uppvärmningsarbetet. När jag fattade höger galopp så kändes det som att sitta på en ponny... korta snabba galoppsprång och inte alls likt den Aladdin som jag satt på i torsdags.

Jag saktade av, hoppade av, kände igenom alla ben och hovar och sadlade om, då jag tyckte sadeln låg aningen långt fram. Inga svullnader i ben eller onormal värme i hovarna så jag satt upp igen och travade något varv till och provade en galopp till, men samma korta snabba galopp utan någon kraft bakifrån. Då insåg jag att något var fel så jag avbröt ridpasset, städade undan i ridhuset och klappade om fina Aladdin och promenerade hem.
Väl hemma så kollade jag och M. honom i ben och hovar och vi hittade ingen svullnad eller något men när jag sprang med honom i trav så syntes hälta på höger bak. Förmodligen så har han sträckt sig uppe i höften eller ljumsken, vilket tydligt förklarar varför han inte satte under sig när jag skulle rida.

Som alltid så frågar jag mig själv varför jag inte lyssnade till rösten som redan i de första travstegen sa att något var fel och varför jag ens kom på idén att försöka galoppera, men det är lätt att vara efterklok...

I några sekunder så fladdrade också besvikelsen över att missa nästa och nästnästa helgs tävlingar förbi, men fladdret byttes snabbt ut mot oro över Aladdin och hoppet om att han snart blir hältfri så han inte behöver ha ont.

Nu är det bara att ta en dag i sänder och låta honom vila och få gå på lugna skrittpromenader så snart han är hältfri. Tävlingar finns det gott om och det viktigaste är att Aladdin blir frisk snart så han blir sitt vanliga jag igen <3