1 dag kvar på 2010

Imorgon går 2010 mot sitt slut och 2011 intar arenan. Överallt så kan man läsa årsöversikter över vad som hänt inrikes och utrikes men här tänkte jag sammanfatta mitt 2010:

Vintern sträckte sig fram ända till mars och i samband med påsk och Sebastians födelsedag så slog plötsligt vädret om och vi kunde fira hans dag utomhus. Den bästa presenten var cykeln han fick. Björn och farfar var envisa och vägrade sätta på stödhjul, något som jag tyckte att vi skulle göra. Skam de som ger sig, så rätt de hade. Några veckor senare cyklade Sebastians som aldrig förr och kunde både starta och stanna helt själv.

Att cykla var lite väl överkurs för Felicia men i samma veva som Sebastian knäckte cykelkoden så knäckte Felicia kryparkoden och sen dröjde det inte länge förrän hon även gick.

Efter att ha tittat på ponnyakuten på SVT så blev jag så inspirerad av Tobbe Larssons lastningstips att jag tog tag i Aladdins lastningsproblem. Efter att tålmodigt tränat och tränat i fem veckor stegade Aladdin upp på transporten som aldrig förr. Nästa steg var att köra, något som var väldigt obehagligt enligt Aladdin, men efter lite träning så gick även detta moment bättre.

Lagom till Felicias 1 års kalas så visade vädret sig från sin bästa sida och bjöd på 25 gradig värme och solsken, vilket innebar korvgrillning och släktsammankomst i trädgården. Värmen höll i sig hela sommaren och för att överleva så fick det bli mycket skugga och mycket bad vid Tydingesjön. Björn tog denna sommar bara två veckors semester, vilket innebar att det blev två ihoptryckta veckor med en hel del nöje; Ölands djurpark, High Chaparrall, Tydingesjön, Norjeboke.

I början av sommaren blev jag faster för första gången då Mattes och Mias bedårande Ida föddes.

När sommarlovet var tillända så började jobbet igen och en vecka innan skolstart fick jag erbjudande om att stanna en termin till, vilket jag så gladeligen gjorde. Lagom till skolstart så satte även dressyrträningen igång igen och redan i våras så hade jag och Aladdin börjat återfinna formen igen. Vi var i juni bl.a. med och red i första omgången av knockoutdressyren där vi slog personligt rekord med 203 poäng och 70 % i LB:1. Hösten innebar fortsatt fokus och vi passade på att starta två lokalatävlingar där vi red på godkända procent: Hässleholm och Sösdala. Vi passade också på att njuta av en tretimmars ridtur uppe Hovdala med Pernilla och Linda, något som vi ska göra om till våren. Som avslutning på tävlingssäsongen tog vi hem klubbmästartiteln i LC:2, med tre jämna och fina ritter som låg i genomsnitt på 67 %.

I oktober fyllde min älskade man 30, vilket naturligtvis förevigades med en rolig fest, men oj vad sliten man var dagen efter. Förövrigt ägnades en stor del av hösten åt vår köksrenovering härhemma och resultatet blev över förväntan. Det var minsann inte bara jag och Björn som var glada när renoveringen var klar, utan även barnen som var trötta på mackor, fil och yoggi.

Om Felicia knäckte kryparkoden i mars så knäckte hon talkoden under hösten och varje dag så överraskade hon oss härhemma med nya ord som exempelvis : Baschian! (Sebastian), escht (häst). Sebastian har under hösten växt och växt och växt och dessutom blivit allt mer intresserad av att lära sig och skriva och räkna. Att skriva av sitt namn har han lärt sig under hösten. Även hans tal har gått framåt avsevärt.

Snö i mängder har det kommit i december och Björn har slitit med allt skottande var och varannan dag. I slutet av december avtackades jag på jobbet och samma dag fick jag erbjudande om ett nytt jobb, vilket ska bli spännande. Julen firades här hemma tillsammans med syrran och hennes familj och bland barnens julklappar kan följande nämnas: gunghäst, riddarutrustning, Woody och spis.

Imorgon avslutas året och som alltid så ska det bli spännande att se vad 2011 har att bjuda på.

Kram på er alla bloggläsare och gott nytt år!

Kunskapstörst

Min lille fyraåring vill så gärna lära sig skriva och räkna. Vilken tur att han fick dessa underbara böcker av mormor och morfar i julklapp:

Jag hade likadana böcker när jag var liten och jag minns speciellt när pappa skulle lära mig klockan och vi hade tränat och tränat och tränat på vad ett dygn var. När pappa frågade mig kommande morgon vad ett dygn var så svarade jag: DYNGA!

Mitt liv bland ungar, HUNDAR och hästar!

Efter att ha ögnat igenom en del av mina inlägg det senaste året så inser jag att jag har glömt att skriva om två viktiga familjemedlemmar. Två familjemedlemmar som nämns i bloggtiteln men inte har getts någon vidare plats här i bloggen. De två familjemedlemmarna är våra två älskade hundar Wilma och Tuva.

Wilma - född -99 korsning Border Collie/Labrador

Wilma flyttade till oss julen 2000, då 1 1/2 år gammal. Jag, syrran, brorsan och mamma hämtade henne i Dalby utanför Lund på juldagen och redan vid första ögonkastet så var jag förlorad i hennes ursöta uppsyn och fina teckning med ett svart sjok över ena sidan av ansiktet samt en svart fläck ovanför svansen på den förövrigt helvita kroppen.

När vi först fick Wilma så var hon makalös på att hoppa, dra i kopplet och försvinna så fort man släppte lös henne. Å andra sidan kunde hon en hel hop med tricks som faktiskt fortfarande finns kvar i minnet idag och med rätt motivation, som t.e.x korv, så spelar hon gärna död eller fnyser när man säger "Göran Persson". Genom åren så har vi både tränat lydnad och agility med henne men både jag och Björn insåg tämligen snabbt att vår lilla Wilma stundtals är ganska lik tjuren Ferdinand. Ett nämnvärt minne är när Björn och Wilma deltog i agilitypokalen i Kramfors. Mitt på banan fick Wilma syn på något, stannade upp, satte sig ner och var sedan totalt okontaktbar. Trots upprepade försök till att få kontakt blev Björn allt mer lik matadoren i den ovannämnda tecknade klassikern. Det var också sista gången som Björn och Wilma deltog i en agiltytävling.

Även om inte Wilma vunnit en massa priser i lydnad och agility så är hon fortfarande den allra bästa familjehunden och jag kan utan någon som helst oro i kroppen släppa ut henne med Sebastian hållandes i kopplet. Likaså behöver jag aldrig någonsin be Wilma två gånger om att hoppa upp vare sig i sängen eller soffan. Hon gör det så gärna och verkar än idag tro att hon är en chihuahua på 6 kilo och inte en blandis på 22 kg.

Åren går och vår älskade Wilma har hunnit bli 11 år gammal. Livmodern är bortopererad men förövrigt är hon hur fräsch som helst. Det där hoppandet, dragandet i kopplet och försvinnandet som hon höll på med i sin ungdom är näst intill försvunnit och numera nöjer hon sig med att skälla ut rådjuren istället för att springa efter dem... oftast i alla fall...

Tuva - född -01 korsning schäfer/Siberian Husky

När Wilma bott hos oss ett tag så tyckte både jag och Björn att hon behövde en liten kompis och av en slump så ledde det oss ut till en bondgård i Nävlinge där vi träffade lilla Tuva, då 7 veckor gammal. Samma dag som vi hämtade henne fick hon raskt finna sig i att åka den långa resan från Skåne till Norrland med oss, en resa som gick helt utan problem. En som dock fick sig en chockartad upplevelse var Wilma som när hon förstod att Tuva flyttat in till oss permanent och inte bara tillfälligt, surade i en hel vecka och morrade åt Tuva så fort hon rörde sig. Efter ett tag gonade hon dock till sig och de två har varit bästa vänner sen dess.

Tuva är världens mest trogna hund och viker inte gärna från min sida. Vad jag än har bett henne om så har hon ställt upp och gjort sitt bästa, vare sig det gällt agility, lydnad eller andra upptåg. Däremot så är hon av en mer ettrig typ än vad Wilma är, vilket märks tydligt när vi möter små skällande hundar... Trots att hon reagerar rätt starkt på en del hundar så är hon världens snällaste med barnen, däremot tröttnar hon rätt fort och går gärna och lägger sig i sin bädd för att vara ifred. Någon kvällshund är hon inte heller utan vid sjutiden går hon och lägger sig och när klockan slår 22 då kommer hon inknatande till oss och undrar om inte vi ska lägga oss.

Tuva har bortsett från de senaste åren alltid varit med i stallet och första gången hon var med lös på en ridtur var när jag red Pigall i Härnösand och Tuva var fyra månader. Jag kommer aldrig att glömma Tuvas min när hon för första gången insåg var den så himmelskt goda hästskiten kom ifrån. Pigall stannade helt sonika till mitt under ridturen och klämde fram ett par präktiga hästtollar och precis bakom stod Tuva, Med ögon som tefat så insåg hon att hästen verkligen är hundens bästa vän... Bortsett från hästbajset så gillade Tuva bäst galopperna, då spetsade både hon och hästen öronen och sen gällde det för en själv att grabba tag i manen för att hänga med. Då Aladdin står mitt i city så kan tyvärr inte Tuva längre följa med på några ridturer, vilket är väldigt synd.

Nu har Tuva blivit 9 år gammal men hon är fortfarande lika arbetsvillig som alltid och tvekar aldrig om det så gäller cykeltur eller promenad i skogen. Allra bäst gillar hon att bada och då gäller det att man letar upp rejäla pinnar att slänga ut i vattnet, vilka Tuva sedan apporterar mycket snyggt och noggrant

Jag försöker att inte tänka på den dag då våra älskade hundar inte längre är med oss och det är svårt att tänka sig hur det kommer att kännas då jag och Björn inte någon gång i vårt vuxna liv levt utan våra trogna följeslagare Wilma och Tuva. Hela familjen hoppas på att vi får förmånen att få ha våra hundar vid vår sida i många år fram över.

Julhysteri och julgemenskap

Vi har alla överlevt julhelgen och med magar fyllda av skinka, sill och julgodis pustar vi nu ut i soffan och laddar om inför nyårshelgen.

Julafton firades här hemma i år med syrran och hela hennes härliga familj inklusive ursöta Diva som förövrigt blev riktigt bra kompis med vår Tuva. När tomten kom var både barn och hundar på topp och när julklapparna delades ut var det full fokus på att ta sig igenom lager av snören och julklappspapper för att nå skatterna inuti. Barnen fick jättefina presenter och gladast av alla tror jag att Sebastian blev när han öppnade paketet med riddarutrustning. Han skrek rätt ut och kramade sen om både mig och Björn med ögon fyllda av lycka.

När storebror fick en riddarutrustning fick lillasyster istället hålla till godo med älvvingar, trollspö samt en riktigt fräck gunghäst som både gnäggade och viftade på svansen. Så med en riddare och en älvkrigare i huset känner både jag och Björn oss trygga.

När paketen delades ut av vår eminenta tomte så var det inte bara barnen som satt på pass, på första parkett låg Wilma som väntade på den årliga julklappen som hon alltid öppnar helt själv...

Som förälder är det inte julklappsutdelningen eller det ståtliga julbordet som är höjdpunkten på julafton. Istället är det stunden när all julmat är undandukad, disken är fixad och barnen snällt sitter och leker med sina nya leksaker som vi njuter mest av. Hos oss är det då som den årliga julklappsleken går av stapeln. I år drog jag och Björn det längsta strået och lyckades kamma in alla julklapparna till syrran och Victors förtret och när väl julklappsleken var till ända så underhöll spelet "Helt hysteriskt" oss hela resterande tid av kvällen. Spelet som jag fått av mina kollegor höll verkligen måttet och gapskratt, hysteriska anfall och en hel del fnitter hördes under julaftonskvällen.

Trots den stundtals höga ljudvolymen under spelets gång så var det inte alla som orkade ända fram till mål och vid elvasnåret såg det ut så här i och vid soffan:

Nu är julhelgen till ända och i goda vänners och släktingars lag har vi verkligen njutit i fulla drag av allt vad julen innebär; julmat, julmys och gemenskap. För visst glömmer vi det där ibland till förmån för all julklappshysteri, den där gemenskapen som är själva kärnan i hela julhelgen. Jag blev oerhört glad över de där julklapparna som jag fick men lika glad blir jag när jag ser denna underbara bild som för mig symboliserar allt det som jag vill att julen ska handla om; gemenskap, ömhet och kärlek!

God Jul och god fortsättning på året önskar jag alla bloggläsare!

Förväntan...

För en vecka sedan var hela huset fyllt av koncentration. Koncentration i samband med julgranspåklädning med allt vad det innebar av julgranskulor, glitter och ljusslinga.





Ikväll har hela huset sprudlat av förväntan. Förväntan över alla julklappar som ligger vackert inslagna under granen. Förväntan över julskinkan som luktar så gott där den ligger och puttrar i grytan och förväntan blandad med oro över om tomten ska kunna ta sig hit imorgon eller inte med tanke på väglaget.

Det må vara barnen som sprudlar mest av denna förväntan men vi föräldrar ligger minsann inte långt efter. För visst pirrar det fortfarande i magen på en när man hittar en julklapp adresserad till en och visst gör sig fingrarna beredda på att slita av snöret och riva upp pappret på en gång.

Hur gärna jag än vill gå loss på alla julkapparna så måste jag likt barnen ge mig till tåls då det trots allt inte är julafton förrän imorgon. Men imorgon då ska det minsann öppnas julklappar så det bara ryker om det och jag kommer att bli som barn på nytt!

En dag fylld av känslor

Sista dagen på jobbet inföll idag och som alltid vid julavslutningarna var det dags för den årliga lärarshowen. Kvalitén på showen brukar variera en aning men roligt har vi när vi tränar och förbereder och höjdpunkten är helt klart när vi uppträder i aulan för eleverna. Än så länge finns inget bildbevis men om det kommer ut så lovar jag att länka det och så får ni själva avgöra om det var lika bra som vi hade roligt.

När sista uppträdet var klart så blev jag helt tagen på sängen då mina underbara kollegor totalt överraskade mig med avtackning, presenter och en väldigt rörande avtackningstal. Jag kunde med nöd och näppe hålla tillbaka tårarna så rörd blev jag. Jag minns inte ens vad jag svamlade om i mikrofonen när jag skulle tacka, det var någonting om "tack för mig, vi ses på studenten!". Jag hoppas att jag inte gjorde bort mig allt för mycket, det kom direkt ur hjärtat utan att genomgå någon sållningsprocess.

Efter att ha packat ur mitt rum, rensat anslagstavlan och raderat min bakgrundsbild på datorn satte jag nyckeln i låset till mitt arbetsrum för sista gången och gick med tunga steg till expeditionen för att återlämna nycklarna. Efter många kramar, många farväl och tårar som stundtals trängde upp ur ögonvrån så startade jag bilen och tittade en sista gång på min forna arbetsplats och med vetskapen om att det har varit en fantastisk tid med underbara kollegor, härliga elever och en hel del massa skoj omfamnar jag nu framtiden och låter mig föras framåt mot nya spännande utmaningar och nya roliga arbetsplatser.

Tack för denna tid!
Vi ses!
Kram Terese

Trött så jag nästan kräks...

Herregud vilken dag! Sa hejdå till min älskade man som tidigt imorse begav sig av mot Stenungsund för inventering, steg upp och gjorde vid mig och väckte sen barnen för påklädning och lämning till dagis. Körde sen inom jobbet en runda och fixade lite och begav mig sen av till arbetsintervju. Det kändes rätt bra när jag körde därifrån men efter lite analyserande hit och dit så vete tusan om jag gjorde så bra ifrån mig egentligen...

Fullt ös sedan med avslutningslektioner, restuppgifter, betygsättning och hopplock. Fällde nästan en tår när jag plockade ner mina grejer från min anslagstavla på arbetsrummet. Däremot har jag inte plockat bort min skrämsläckare från datorn, det får var det sista jag gör innan jag lämnar nycklarna imorgon. Då är det hej då, finito, go natt, tack och adjö...

Efter att nästan ha hunnit med allt så var det dags för träning inför lärarnas avslutningsshow - väldigt kul och jag tror att det kommer att bli kanon imorgon. Raskt hemåt sedan och hämta barnen på dagis, hem och fixa middag samt lite julgodisfixande som jag lovat Sebastian. Mysa med barnen, pyjamas, välling och godnattsagor. Ännu mer restuppgifter, kursbokslut och betygsskrivande... herregud vilken dag.

Shit, jag är så trött att jag nästan kräks!

Julförberedelser

Imorgon går jag min sista hela jobbvecka till mötes. Den 21 december slutar terminen och sorgligt nog så verkar det också bli min sista termin på jobbet då vi är för många svensklärare och jag är sist in, vilket gör att jag också blir först ut. Det är trist som tusan då jag trivs som fisken i vattnet med elever, kollegor och arbetsplatsen överlag. Men som alltid så hjälper det inte att gräva ner sig och deppa utan istället så försöker jag se det som en förändringens tid som förhoppningsvis leder till ett nytt spännande jobb efter jul.

Jul, ja! Den närmar sig och en del julförberedelser har i hunnit med i helgen. En gran har köpts in. Tät, fin och stor! Tyvärr lite väl stor då den för tillfället inte kan stå upprätt i garaget, men vi får väl såga av lite i toppen så ska vi nog få in den utan problem. Även en del julklappar har inhandlats och ligger i tryggt förvar ute i gästrummet och bara väntar på att slås in.

Då vädret visade sig från sin allra bästa sida idag med solsken, hög luft och lagom temperatur så gjorde jag och Sebastian årets debut i pulkabacken. Påklädda upp till tänderna så åkte vi för fulla muggar i backen och återigen så vann tefatet över pulkan. Finns det någon som inte gillar när det går snabbt nerför samtidigt som det snurrar?

En andra omgång av lussebullar bakade vi idag och hela familjen var engagerad i baket och resultatet blev riktigt bra. Nu gäller det bara att inte äta upp alla innan julafton...

Ett steg upp

Dressyrträning igår och med ett antal minusgrader ute så var tårna rejält frusna när vi kom fram till ridhuset. Efter lite travarbete började jag återfå känseln och värmen började sprida sig i kroppen.

Vi fortsatte arbeta med öppnor och slutor och jag tror minsann att jag börjat få ihop teorin och praktiken nu och Aladdin har nog aldrig känts så fin. T.o.m. de där förbaskade slutorna i höger varv börjar ta sig också, men visst märks det att det är mitt svåra varv.

I galoppen arbetade vi med förvänd galopp på 20 minuters volt med ökning och minskning av voltstorleken. Vi växlade sedan med förvänd - travövergång - rätt galopp. Detta gick verkligen över förväntan och jag märker hur mycket mjukare Aladdin blir när vi växlar mellan förvänd och vanlig galopp. Dessutom är det så himla roligt att kunna arbeta i galoppen och inte enbart behöva fokusera på att få ihop honom. Den senaste tiden har det verkligen gått framåt med galoppen och höger galoppen som vi har slitit med så länge har äntligen blivit mycket mjukare och lösgjord vilket är riktigt kul. Att känna att man kommit ett litet steg upp på den långa dressyrtrappan är väldigt roligt och jag ser verkligen fram emot nästa säsong då vi ska försöka komma ut och tävla lite.