Mitt liv bland ungar, HUNDAR och hästar!

Efter att ha ögnat igenom en del av mina inlägg det senaste året så inser jag att jag har glömt att skriva om två viktiga familjemedlemmar. Två familjemedlemmar som nämns i bloggtiteln men inte har getts någon vidare plats här i bloggen. De två familjemedlemmarna är våra två älskade hundar Wilma och Tuva.

Wilma - född -99 korsning Border Collie/Labrador

Wilma flyttade till oss julen 2000, då 1 1/2 år gammal. Jag, syrran, brorsan och mamma hämtade henne i Dalby utanför Lund på juldagen och redan vid första ögonkastet så var jag förlorad i hennes ursöta uppsyn och fina teckning med ett svart sjok över ena sidan av ansiktet samt en svart fläck ovanför svansen på den förövrigt helvita kroppen.

När vi först fick Wilma så var hon makalös på att hoppa, dra i kopplet och försvinna så fort man släppte lös henne. Å andra sidan kunde hon en hel hop med tricks som faktiskt fortfarande finns kvar i minnet idag och med rätt motivation, som t.e.x korv, så spelar hon gärna död eller fnyser när man säger "Göran Persson". Genom åren så har vi både tränat lydnad och agility med henne men både jag och Björn insåg tämligen snabbt att vår lilla Wilma stundtals är ganska lik tjuren Ferdinand. Ett nämnvärt minne är när Björn och Wilma deltog i agilitypokalen i Kramfors. Mitt på banan fick Wilma syn på något, stannade upp, satte sig ner och var sedan totalt okontaktbar. Trots upprepade försök till att få kontakt blev Björn allt mer lik matadoren i den ovannämnda tecknade klassikern. Det var också sista gången som Björn och Wilma deltog i en agiltytävling.

Även om inte Wilma vunnit en massa priser i lydnad och agility så är hon fortfarande den allra bästa familjehunden och jag kan utan någon som helst oro i kroppen släppa ut henne med Sebastian hållandes i kopplet. Likaså behöver jag aldrig någonsin be Wilma två gånger om att hoppa upp vare sig i sängen eller soffan. Hon gör det så gärna och verkar än idag tro att hon är en chihuahua på 6 kilo och inte en blandis på 22 kg.

Åren går och vår älskade Wilma har hunnit bli 11 år gammal. Livmodern är bortopererad men förövrigt är hon hur fräsch som helst. Det där hoppandet, dragandet i kopplet och försvinnandet som hon höll på med i sin ungdom är näst intill försvunnit och numera nöjer hon sig med att skälla ut rådjuren istället för att springa efter dem... oftast i alla fall...

Tuva - född -01 korsning schäfer/Siberian Husky

När Wilma bott hos oss ett tag så tyckte både jag och Björn att hon behövde en liten kompis och av en slump så ledde det oss ut till en bondgård i Nävlinge där vi träffade lilla Tuva, då 7 veckor gammal. Samma dag som vi hämtade henne fick hon raskt finna sig i att åka den långa resan från Skåne till Norrland med oss, en resa som gick helt utan problem. En som dock fick sig en chockartad upplevelse var Wilma som när hon förstod att Tuva flyttat in till oss permanent och inte bara tillfälligt, surade i en hel vecka och morrade åt Tuva så fort hon rörde sig. Efter ett tag gonade hon dock till sig och de två har varit bästa vänner sen dess.

Tuva är världens mest trogna hund och viker inte gärna från min sida. Vad jag än har bett henne om så har hon ställt upp och gjort sitt bästa, vare sig det gällt agility, lydnad eller andra upptåg. Däremot så är hon av en mer ettrig typ än vad Wilma är, vilket märks tydligt när vi möter små skällande hundar... Trots att hon reagerar rätt starkt på en del hundar så är hon världens snällaste med barnen, däremot tröttnar hon rätt fort och går gärna och lägger sig i sin bädd för att vara ifred. Någon kvällshund är hon inte heller utan vid sjutiden går hon och lägger sig och när klockan slår 22 då kommer hon inknatande till oss och undrar om inte vi ska lägga oss.

Tuva har bortsett från de senaste åren alltid varit med i stallet och första gången hon var med lös på en ridtur var när jag red Pigall i Härnösand och Tuva var fyra månader. Jag kommer aldrig att glömma Tuvas min när hon för första gången insåg var den så himmelskt goda hästskiten kom ifrån. Pigall stannade helt sonika till mitt under ridturen och klämde fram ett par präktiga hästtollar och precis bakom stod Tuva, Med ögon som tefat så insåg hon att hästen verkligen är hundens bästa vän... Bortsett från hästbajset så gillade Tuva bäst galopperna, då spetsade både hon och hästen öronen och sen gällde det för en själv att grabba tag i manen för att hänga med. Då Aladdin står mitt i city så kan tyvärr inte Tuva längre följa med på några ridturer, vilket är väldigt synd.

Nu har Tuva blivit 9 år gammal men hon är fortfarande lika arbetsvillig som alltid och tvekar aldrig om det så gäller cykeltur eller promenad i skogen. Allra bäst gillar hon att bada och då gäller det att man letar upp rejäla pinnar att slänga ut i vattnet, vilka Tuva sedan apporterar mycket snyggt och noggrant

Jag försöker att inte tänka på den dag då våra älskade hundar inte längre är med oss och det är svårt att tänka sig hur det kommer att kännas då jag och Björn inte någon gång i vårt vuxna liv levt utan våra trogna följeslagare Wilma och Tuva. Hela familjen hoppas på att vi får förmånen att få ha våra hundar vid vår sida i många år fram över.