Min hästhistoria del II

Hösten 2000 när jag påbörjade min lärarutbildning via Mittuniversitetet i Härnösand bestämde jag mig också för att ta upp ridningen igen och valet föll på Härnösands ridklubb. De fyra åren som jag var aktiv på ridklubben där var så otroligt roliga med fantastiska människor och hästar. Det var också där jag lärde känna Anso och Linda - mina underbara hästpolare!

Jag minns så tydligt när jag för första gången satte min fot i stallet där och inandades den härliga doften av häst. Alla barndomsminnen väcktes till liv och den där hästtjejen som hela tiden funnits i mig återföddes just där och då. När jag gick in till det söta fuxstoet Partilla och klappade om henne var jag fast i hästvärlden igen.

Jag är så glad att jag valde att börja rida på ridskola efter hästuppehållet då jag trots min hästvana faktiskt hade ganska kassa kunskaper rent ridmässigt. På ridskolan fick jag lära mig alla grunder och faktiskt också tävla lite för första gången i mitt liv.

Debuten på tävlingsbanan var en liten clearround-hoppning som jag red med halvblodsvalacken Canard, en jättefin häst som jag lärde mig väldigt mycket på. Jag tror att vi hoppade 70 cm och jag var superstolt efteråt.

Det var inte bara hästar som Partilla och Canard som jag minns speciellt från ridskoletiden utan det fanns många fina hästar där. Två ligger mig extra varmt om hjärtat:

Först och främst var det Charbi som kom till ridskolan 2001 och direkt när jag såg honom så blev jag frälst. Svart med vit stjärn i pannan, precis som Taylor. Om Taylor var skumpig i traven så var Charbi helt åt andra hållet, snarare som en gungstol - underbart! Även på Charbi var jag med på några clearrounder i hoppning och det gick faktiskt rätt bra även om vi inte pratar några höjder precis. Redan här syntes dock min svaghet i hoppningen... det hände nämligen att Charbi smet åt sidan istället för att hoppa över. Något som har upprepat sig på de flesta hästar jag har ridit och då ter det sig ganska klart att det är ett ryttarproblem...

Med tanke på Charbis underbart sköna trav så vågade jag mig också på att rida några klubbtävlingar i dressyr på honom. Vi blev faktiskt andraplacerade i dressyr-KM:et ett år i klassen LC:1.

Samtidigt som Charbi började bli omåttligt populär på ridskolan och alla slogs om att få rida honom kom en stor gänglig valack till ridskolan. Han kom att bli den häst som jag i princip red avigt och rätt i ett års tid: Vialli.

Vialli var (och är) närmare 175 cm hög och med en tämligen lång kropp, men väldigt välskolad. Första gången jag red honom kändes tyglarna på tok för korta, så lång var han. Ändå så var jag fast direkt och även om Vialli var stor som tusan så var han också världens snällaste häst och väldigt mysig att gosa med. Det var också med Vialli som jag mer och mer började tycka att dressyren var rolig. Jag minns när jag och Vialli fick 61,1 % på en ridskoledressyr, även det i klassen LC:1. Jag var så stolt att jag fotograferade protokollet.

Sommaren 2004 så red jag en hel del extra lektioner på Vialli och hade det inte varit för att ridskolan ville ha så mycket pengar för honom så hade jag köpt honom på studs.

Nu går jag dock händelserna i förväg och vi måste backa lite i tiden. För parallellt med att jag red lektion på ridskolan så hade jag också förmånen att få vara medryttare på ett jättefint halvblod vid namn Pigall e.Pontus-Ceylon som tävlades framgångsrikt i dressyr. Mellan 2003 och 2005 så red jag honom ett par gånger i veckan. Det var av en ren slump jag fick möjligheten att rida Pigall då hans ägare hade skadat armen. Pigall var när jag började rida honom fin men ganska odräglig. Vi kunde komma i lugn trav och i nästa ögonblick var vi på väg åt andra hållet i full sken. Konstigt nog så ramlade jag bara av honom en enda gång och han lugnade ner sig allt eftersom och var hur trevlig som helst att rida. jag har nog aldrig ridit en häst med så otroligt härlig galopp som den han hade. Björn kallade alltid honom "Ballerinan" för att han tyckte det var så otroligt tråkigt att bli ryktad att han alltid stod och viftade med frambenen likt en ballerina medans man gjorde vis honom.
Det var också med Pigall som Tuva fick uppleva hur det var att vara ute på ridtur. Pigall som skyggade för det mesta var aldrig någonsin rädd för Tuva utan tyckte snarare bara att det var superkul med en kompis som också gillade att springa snabbt.

Hösten 2004 så hjälpte jag också en kompis med hennes häst Lambada. En 16-årig valack som gått svår hoppning och var fantastisk mjuk att rida. Den sensommaren var fantastisk. Jag hade lov från plugget och sommarjobbade på ComHem. Jag gick upp vid sju på morgonen och körde ut till Pigall och red honom och körde sedan tillbaka till ridskolan för att rida Lambada. Efter några timmar på jobbet så var jag återigen på ridskolan för att rida lektion på Vialli. Tänk vad mycket tid man hade då och vad bekymmerslöst livet var då.

Bilden nedan tog Anso och det är Linda på sin Sonny och jag på Lambada. Vi har precis invigt den nystängslade hagen genom att rejjsa järnet uppför lägdan barbacka på hästarna och med grimmor och grimskaft som träns.


Trots att jag hade möjligheten att rida så fina hästar så kände jag hösten 2004 att jag var sugen på en egen häst igen. En alldeles egen häst att utvecklas med och av. Valet föll LillKät e. Krevad-Toreador. Jag ville ha en stor mörkbrun valack med vita strumpor och kom hem med ett stort fuxsto med en jäkla massa humör.


Mer om henne i kommer längre fram...