Jag är en bokslukare av högsta rang och slukar böcker i högsta fart. Många böcker försvinner bara förbi och lämnar inga nämnvärda intryck medan andra klänger sig fast med enveten beslutsamhet. Hur gärna jag än vill att denna bok ska försvinna från min näthinna så kan jag inte förhindra att Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin etsar sig kvar i minnet likt en fästing som vägrar släppa taget hur mycket du än drar och sliter i den.
Boken är skriven i brevromanform där modern Eva skriver till sin ex-man Franklin, för att i ett sista desperat försök försöka reda ut och förstå vad som gick snett med deras gemensamma son Kevin. Kevin som en helt vanlig dag i april uppfyllde sitt mål med att bli odödlig genom att greppa sitt armborst och mörda nio personer på sitt gymnasium.
Boken är ganska tung till en början och de första femtio sidorna fick jag skumläsa för att inte tappa intresset men sedan började boken fånga mig och läsningen sattes igång på allvar. Genom Evas brev får vi hennes bild av det som skett. Vi får ta del av några otäcka händelser i Kevins barndom som borde förvarnat föräldrar och skola om vad som komma skall och vi får också ta del av Evas möte med Kevin i fängelset.
Man kan lätt tro att boken ska visa upp den typiska bilden av en skolmassakerspojke som blivit utsatt och mobbad genom skoltiden, men istället möter vi en kall, hård och beräknande pojke som lever för att förstöra. Eller som Eva helt sonika beskriver det "vissa lever för att förstöra, på så vis vet de att de lever". Lika mycket som boken är en resa i Evas minne är det en resa i hennes inre också. Hon ställer sig hela tiden frågan om det är hon som brustit och hur mycket skuld hon har i det som skett. Till slut slås hon av insikten att det inte spelar någon roll. Det ofattbara har hänt vare sig hon vill det eller inte och det enda hon kan göra är att ovilligt acceptera det ofattbara. Hennes pojke är en kallsinnig mördare och för att inte helt gå under själv måste hon för en gångs skull släppa på sin egen känslokyla och släppa in modersinstinkten och kärleken för sin son.
Shriver vacklar inte för det brännheta ämnet om skolmassakrar som hemsökt USA de sista tio åren. Shriver lyfter fram, dissekerar och ifrågasätter USA:s liberala inställning till vapen och den "fina" medelklassens förmåga att värdera materialism högre än känslor. I Sverige har vi lyckligtvis varit förskonade från denna typ av händelser och vi kan inte annat än be för att vi slipper ta del av det ofattbara.
Efter den aningen tröga inledningen blev boken som ett gift för mig och i samklang med Evas redogörelser för händelser som i faderns Franklins ögon inte ses som annat än tillfälligheter börjar jag som läsare ana vart det ska barka hän, men ändå sparar Shriver den värsta "överraskningen" till de allra sista tjugo sidorna. En överraskning som för läsaren göms så oerhört väl att man inte kan bli annat än bestört. För att uppväga all ondska och brutalitet i boken avslutar Shriver med ett slut som förmodligen är tänkt som ett "feel-good"-slut. Ett slut som dock inte riktigt övertygar mig.
Boken är viktig, skarpsinnig och otroligt fängslande och den kunde lika gärna varit verklighetsbaserad. Läs den men jag varnar dig den etsar sig fast vare sig du vill det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar