Flisan på bråkmakargatan

Felicia går stundtals under benämningen "Flisan på bråkmakargatan" här hemma, beroende på hennes humör som skiftar lika fort som aprilvädret gör. Ena sekunden är hon världens goaste och skrattar och sjunger "Bä bä vita lamm" eller "Blinka lilla stjärna". I nästa sekund mörknar hennes blick, hennes armar läggs i kors och sen utbrister hon: "-Aldrig i livet"! Har man otur brakar sedan det värsta ovädret loss och det blixtrar och dundrar när hon ligger på mage på golvet och sparkar.

Lika fort som hon blir arg blir hon glad igen och då är hon i full gång med allehanda projekt. Att hon är envis märks också tydligt. "Felicia bäst" säger hon allt som oftast när vi frågar om hon behöver hjälp med exempelvis påklädningen.


När jag var liten älskade jag Fragglarna och min absoluta favoritfraggel var Vips. Jag tror minsann att jag ska gå upp på vinden och leta upp min älskade Vips som min mamma köpte till mig när jag var i ungefär samma ålder som Felicia är nu.

Varför just Vips var min favorit berodde nog på hela hennes uppenbarelse som utstrålade envishet, tuffhet och ett "ingen trampar på mig" sätt. Låten jag kan göra allting själv som Vips sjunger i ett av programmen av Fragglarna kännetecknar verkligen henne, mig som 2- åring och uppenbarligen Felicia som 2- åring.

Talesättet om att äpplet inte faller långt ifrån trädet stämmer verkligen in i vårt fall och det är faktiskt riktigt härligt och något som jag också är oerhört stolt över. Samtidigt så är jag också medveten om att det är min uppgift att förklara för Felicia att "ensam inte alltid är starkast" och att det är minst lika tufft och modigt att våga be någon om hjälp!