Min hästhistoria del 1

Under mina 30 år så har hästar varit en stor del av mitt liv och jag var en typisk hästtjej ända från starten. Min farmor ler än idag åt alla mina hästteckningar som hon har sparat i sin byrålåda, alla signerade "Terese".

Min första ridtur har pappa på en gammal super8-film där jag, knappt ett år gammal, sitter framför mamma i sadeln med ett leende som går från öra till öra på mig :)Denna väldigt oskarpa bild är på mig och min mosters ponny, Brandy tror jag hon hette, jag är ca tre år gammal. Varje gång jag var uppe hos min moster på gården så fick jag alltid rida en sväng på gårdsplan.

Som de flesta hästtjejer så fick jag lov att börja rida på ridskola vid 6 års ålder och det var Vinslövs Ryttarförening som jag red på. Hästar som Porgy, , Amezita, Gumman, Lilleman och Smörblomma är några av de hästar som jag minns speciellt.

När jag var nio år gammal köpte vår familj vår första egna häst; varmblodet Taylor eller Tomisol som han hette då. Världens snällaste häst som jag hade så otroligt roligt med. Långa galopper på Grantinges alla stubbåkrar var det bästa jag och Taylor visste och vi red verkligen överallt i skogen i ur och skur. Taylor var en perfekt skogshäst och så otroligt snäll men någon dressyrhäst var han inte och jag minns än idag när jag skulle lära mig att sitta ner i trav - det var stört omöjligt på honom med sin skumpiga travartrav. Någon vidare dressyrryttare blev jag inte dessa år med Taylor men hade jag så otroligt roligt och det är en tid jag inte kommer att glömma. Skulle jag mot förmodan glömma denna tid så behöver jag bara titta på min ankel där ett långt ärr löper. Ett tvekande språng och ett jämfotahopp och en ryttare som sakta gled av efteråt och lyckades hamna ovanpå sin egen ankel resulterade i ett benbrott...... men men över kom vi i alla fall.

Tre år fick jag och Taylor tillsammans sen var vi tvungna att ta bort honom då han ben inte höll längre. Jag minns vår sista ridtur tillsammans som om det var igår. Veckorna innan hade han bara fått skritta men dagen innan han skulle tas bort så red jag och han vår favoritrunda i skogen och han fick helt och hållet själv bestämma takten och farten dvs. full fart på vår underbart mjuka och fina galoppsträcka i skogen. När vi galopperade trillade både tårar orsakade av farten och tårar orsakade av vemodet över att varje galoppsprång vi tog förde oss närmare avskedet. Jag vet dock att Taylor var lycklig den dagen och det är det minnet jag bevarar i mitt hjärta.

Jag är en av få hästtjejer som i princip har missat hela ponnytiden och endast ridit stor häst. Två ponnyer red jag dock ett tag efter att vi fått ta bort Taylor; grannens New Forest Tarras som var världens sötaste men så otroligt het när man hoppade honom och grannens lilla Fandango, även han en New Forest, som jag hjälpte till att rida in, eller snarare "sitta in". Snäll var han i alla fall:)

Även om jag inte red dem så får jag inte glömma de söta shettisarna vi hade i familjen: Ninnie här nedan med syrran på ryggen och jag i världens renaste stalljacka...

Shettisar kan många gånger var tråkiga och bråkiga men den snällaste shetlandsponnyn som jag någonsin mött var vår underbara lilla MaBelle, sen fick hon också världens mest uppstudsiga föl: MiraBelle.

Ni som följt bloggen minns kanske Pepsi som Sebbe red lite på förrförra hösten. Så här såg hon och jag ut för 18 år sedan; (Hade bilden varit skarpare så hade ni också sett min så coola tröja med "Beverly Hills-motiv" på. Hur tuff som helst, min frisyr däremot ska vi inte tala om!

Några hästar som också har en plats i mitt hjärta är Rosie, grannens lilla shettis som alla barn i byn hade superkul med. När hon tröttnade på oss, drog hon bara ner huvudet och åt gräs. Detta var innan "gräsätartygeln" uppfanns för hungriga små ponnyer. En fin stor häst som jag fick möjligheten att rida var "Bell"- ett stort snällt halvblod som jag också hade mycket roligt ihop med:

Detta var del 1 min hästhistoria och i samband med att familjen flyttade från landet och in till byn blev det också ett par års paus i mitt hästeri. Ett litet inhopp gjorde dock ett brunt halvblodssto som hette Emanuella som jag red någon månad, våren -95. Efter att hon kastat av mig ett par gånger så tappade jag dock ridlusten ett tag men gjorde ett nytt försök med ett annat halvblod som min klasskompis tipsade mig om. Ett 180 cm stort monster vid namn Empoli som jag också åkte av ett par gånger. Efter att ha spräckt ridbyxorna, skrapat upp armar och ben så gjorde jag ett frivilligt uppehåll i ridningen och kände mig ganska nöjd med hästar just då.

En roligt parantes är dock att i boxen bredvid Emanuella stod ett annat halvblodssto vid namn Sri Lanka, alltså samma sto som ett år senare skulle få ett föl som jag 13 år senare skulle möta och bli medryttare på; hästen med stort H - Aladdin!

Från -1995 till -2000 så blev det inte mer häst för mig och det var först 2000 som jag tog upp ridningen igen. Men det får ni läsa mer om i nästa inlägg...