Den bästa av världar!

Denna tid så tycker jag att dagarna bara flyter på. Man försöker ta tillvara de få solglimtar som lyckas tränga igenom det tjocka molntäcket och man för ett ständigt krig mot tvättkorg, dammråttor och höstlöv. Veckan börjar med måndag men innan man hinner blinka till så är det söndag och en ny vecka börjar igen. Tiden tycks bara rusa iväg utan att man själv hinner med.

Mitt i vardagen kan så en enda dag lysa starkare än någon annan. En dag då man bara stannar upp och njuter av hösten, andas in den friska luften och plötsligt inser hur lycklig man är.

Idag var just en sådan dag!

Björn var pappaledig hela förmiddagen och vi hann med både att städa inomhus, tvätta och fixa lite i trädgården. Det låter kanske inte som några sysslor som direkt berikar en och vanligtvis gör de absolut inte det. Snarare är det just sådana här sysslor som får ens vardag att gå mot det mörkare hållet. Men just idag kändes allt så lätt och känslan av att huset var städat och att klockan inte ens nått fram till lunchtid kändes härligt. Att sedan se sin lilla son oerhört engagerad i lövräfsning och allmän städning av trädgård gör att man blir ännu gladare.

Ofta blir det så att man delar upp sig i familjen, en rent strategisk korrekt uppdelning helt i enlighet med nyttoprincipen. De dagar man släpper det här tänket att vara så effektiv som möjligt och istället njuter och umgås tillsammans medan man gör något nyttigt är härliga. Och just en sådan dag var det idag. Lövräfsning varvades med hopp i löven och lekar som "tagen", fotboll och "under hökens vingar".

När ens trädgård som är breddfylld av blöta, tunga och muggiga löv,med en sliten gräsmatta och en och annan hundbajshög fylls med barnskratt, stim och stoj då kan jag inte annat än hålla med Pangloss i Voltaires Candide; vi lever i den bästa av världar!

Nu är granen nere!

Ända sen vi flyttade in har vi sagt att den räliga granen på framsidan skulle ner, inte minst för att den kändes oroväckande hög när det har stormat. I helgen blev det så dags. Pappa kom med det tunga artilleriet, lastare, bur, skopa och svärfar tog med sig sin motorsåg och många års kunskap om att fälla träd. Trots en del nervositet runtomkring om huruvida granen skulle falla över huset, in på grannens tomt eller helt enkelt åt helt fel håll så gick allt galant. Granen fälldes och allt gick helt enligt planerna, det ända som hände var att hasseln fick sig en liten törn men varken vårt hus eller grannens hamnade i någon riskzon... puhhh!

Söndagen gick sedan åt till att jämna till och räfsa ut all gjord som vi la på framsidan. Det blir nog riktigt fint till våren när väl gräset tagit sig och det blir grönt och fint. Nästa år är det dags för fällning av tallen på baksidan samt en hel del toppning av det gigantiska körsbärsträdet som vi har.

Lite nöje blev det också igår. Jag och Sebastian åkte ut till I. och lånade Pepsi. Först fick Sebastian rida i paddocken och fortsätta träna på att starta, stoppa och svänga och nu börjar han minsann kunna använda sina skänklar för att få fram henne i skritt. Även om Pepsi är liten så räcker ju inte Sebastians ben så långt ner på sidorna. Efter det så blev det långpromenad i skogen med sällskap, mysigt mysigt. Sebastian njöt i fulla drag.

Felicia blev fem månader igår. Ojojoj vad tiden går fort, tyckte inte det kände som alls längesen sen vi låg på BB. Hon växer så det knakar och är väldigt väldigt social så det flinas och skrattas en hel del. Två mål har bytts ut från ersättning till gröt och riktigt mat och det går bra. Allra bäst gillar hon paradisdesserten :S

Idag är det dags för lite lyxtid för mig. Det blir lite förmiddagsridning på Aladdin när busungarna är hos farmor och farfar och busar.

Minnessåll!

Ibland önskar jag att jag hade ett sånt där minnessåll som Albus Dumbledore har i Harry Potter-böckerna. Viktiga minnen plockar Dumbledore ut ur huvudet och placerar dem i minnessållet där han sedan kan plocka upp dem närhelst han vill och återuppleva dem. Just ett sådant skulle jag vilja ha!

Då och då poppar gamla minnen upp i ens huvud, men allt för ofta glöms minnena bort och placeras längst inne i någon dammig vrå i ens bakhuvud, för långt in för att man någonsin ska hitta dem igen.

I omgångar har följande uppmaning cirkulerat på Facebook;

Om du läser detta, även om vi inte snackas vid så ofta, lägg in en kommentar om ett minne om dig & mig, bra eller dåligt, vad som helst..! Därefter lägg denna på din egen status. Du kommer att bli överraskad över vad folk minns.

En uppmaning som jag tycker är helt fantastisk. När ens eget minne kommer till korta så kan man genom sina underbara vänner få återuppleva en massa roliga minnen. Minnen som genom denna uppmaning lyckas skaka av sig allt damm och spindelväv som samlats genom åren och masa sig fram med krokig rygg och värkande knän till ens näthinna där de helt plötsligt spelas upp som om det vore igår de skapades. Så många fantastiska minnen alldeles för roliga för att glömmas bort!

Några härliga minnen mina vänner delat med sig. Tack <3

Linda P.: Jag tänker på klubbhoppsduellerna ;) Hehehhe Sopa ;)

Malin D. Jag säger bara julshowen!

Annso: Lastning av en fuxmärr...

Therese O. : Finns mååånga bra minnen med dig =) Tex när du var kungen över Tequilan på Tropic, bråket med paraplyet på Björket och geografilektionerna på Linné =) Nu fick jag ett gott skratt innan kudden kallar på mig...!!! KRAMAR

Lotta B. :Säger bara RISK, StudenTspexeN, Karaokemaskinen och fest på Mittlyan.

Malin T.: Spelkvällar och första festen i din mini-lägenhet, med kubb klockan 4 på natten och hur du stod i soffan och mimade till alla låtar.. Blir alldeles varm av minnet :-)


Sandra Ö.: Jag, du och den hatiska pedagog-läraren som bytte underkänna objekt :)

Lina L.: jag tror det får bli du, jag, Karro och Madde på din balkong drickandes blå fisk!!!!

Dennis F.: kräftkalaset ;)

Med saxen i högsta hugg!

I torsdags var det dags för att unna sig lite mammalyx; klippning. Det finns inget bättre än att sitta hos frisören och bli klippt och bara njuta av att någon rår om en och gör en fin. Under tiden var Sebastian på dagis och Felicia passades av gammelfarmor Nea.

Resultatet av klippningen blev riktigt bra och varje gång jag går dit så förbannar jag mig själv över att jag låtit håret växa alldeles för långt och måste börja lära mig att gå oftare. För att undvika detta växande i-landsproblem så bokade jag faktiskt in en ny tid direkt om 6 veckor.

En annan som också fått en allt längre och tätare hårväxt är Aladdin. Trots att vi inte ens kommit in i november har han satt päls som tusan, vilket gör att han blir genomsvettig när vi tränar. Igår tog jag och E-L tag i saken och tog fram stora saxen och sen blev det helklippning av häst. Aladdin som brukar bli lite nervös och steppa när man klipper magen stod som ett ljus hela tiden. Resultatet blev riktigt bra och lite kul att se på Aladdins länder. Han ser nämligen nästan apelkastad ut där, stora svarta runda prickar. Det är nog ett arv ifrån hans ardennerpappa som var stickelhårig brunskimmel.

Söt klippning, men kanske inte så fräckt på en 700-kilos ardenner/halvsblodskorsning:


Nu är det dags att ladda inför Emils dop och Jonnas 20-årskalas i eftermiddag.

Satickens förkylningar!

När en annan är förkyld så går det ju an. Man gnäller lite, häller i sig lite hostmedicin och knaprar bafucin och sen kan man klara av det mesta ändå trots förkylning. En helt annan sak är det när ens små barn är sjuka.

Näsorna rinner, det snörvlas och det hostas och det enda man kan göra är att ta till de få mediciner som finns, som ex. hostmedicin och nässpray och det är inte alltid det hjälper. Sebastian är superduktig och tålig och gnäller väldigt sällan men det skär i hjärtat på en när man höra de evinnerliga hostattackerna som han får när han sover.

Man känner sig så maktlös när förkylningen slår mot de små, snäppet värre är det när det gäller lilla Felicia. När hon ler mot en med världens gulligaste leende samtidigt som den lilla näsan är helt överfull av snor kan man inte annat än att försöka få bort det samtidigt som man förbannar allt som har med förkylning att göra.

Nej, fy fasen jag hoppas att den där förbaskade förkylningen redan inatt tar sitt pick och pack och ger sig av till andra breddgrader och håller sig borta från vår adress en lång lång tid framöver.

Inspirerande trots oväder!

Jag och Lisa frågade oss själva hur vi kunde vara så jäkla korkade att bege sig ut i ovädret som var igår. På väg till ridklubben överraskades vi nämligen av blåst, hällregn och kyla! Som tur var så hade min älskade man tagit hem en sprillans ny varselregnjacka, vilken kom mycket väl till pass i det obehagliga vädret.

Väl framme var vi rätt nerkylda och hästarna var dyngsura, mot ridhustaket hörde vi hur regnet skvalade utomhus. Träningen var som tur var mycket inspirerande och rolig. Vi jobbade vidare med lösgörande arbete och det kändes mycket bättre än sist. Nu jäklar red jag ordentligt och använde benen =)

När allt kändes kanon var det så dags för att jobba i galopp med avsaktningar på diagonalen.. huga! Aladdin var tvärsäker på att det skulle vara ökning istället för avsaktning. Saticken vad stark den pållen kan bli när han sätter den sidan till, jag hade värsta sjået att klara hålla honom. Det där måste vi defintivt arbeta vidare på.

Med glada miner både hos hästar och ryttare var turen hemåt så mycket mer angenäm med bra väder och varken blåst eller regn i sikte.

Imorgon väntar funktionärande på dressyrtävlingarna på klubben, hoppas vädret visar sig från den bästa sidan.

Tack Mia!

Vissa dagar så är man en riktig skitmamma. Ni vet en sån där som skriker, gastar och har noll tålamod. Idag var en sådan dag.

Lilla tjejen härhemma hade gett sig den på att enbart hålla sig lugn i min famn, vilket innebar att när jag skulle klä på mig och var tvungen att lägga henne i sängen så länge så stämde hon upp i ett hysteriskt illvrål, som inte gav med sig trots mina evinnerliga försök till avledning.

Precis samma beteende visades när jag var tvungen att borsta håret och snygga till mig lite... och det var här jag någonstans kände att tålamodet började tryta. När klockan var 11:38 och 5 minuter kvar tills jag skulle köra och lämna tjejen till farmor och farfar och bege mig till jobbet var humöret på sötnosen lika "glatt" som innan :S.

När man då ska packa in en vagn, en skötväska, sin jobbeväska, väska med kläder till stallet, en styck illskrikande bebis + släppa ut två hysteriskt pipande och tjutande hundar i hundgården och samtidigt komma ihåg att inte åka till jobbet i foppatofflor då brister det på allvar och jag slänger ur mig den absolut värsta harangen till min lilla tjej: "För helvete unge, kan du inte hålla truten nu. Vad vill du att jag ska göra, klona mig själv eller? Ska det vara så jävla svårt att bara vara TYST!!!"

Mitt i min egen hysteri så inser jag någonstans att det är helt sjukt att stå och skrika till min lilla bebis, hon skriker ju naturligtvis av en anledning inte för att hon tycker det är kul. När jag kommer till farmor och farfar och lämnar lilla tjejen, som har somnat i bilen, pussar jag henne på pannan och viskar i hennes öra: "Förlåt min allra finaste skatt!" och på väg till jobbet så kommer det där fruktansvärda samvetet krypande tillsammans med insikten om att jag är världens skitmamma i vissa stunder.

Ikväll när jag sitter uppkrupen i min mjuka och varma läsfåtölj och läser Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst så kommer jag till sidan 111 och läser ur hennes blogginlägg från den 8 januari:

Är det svårt att skriva om det osnygga? Om de gånger man som förälder faller igenom?När man själv blir ett barn och står och skriker >>SLUTA SKRIKA!>> Eller när man tar för hårt i en liten arm eller säger något jävligt dumt och ovuxet. Att visa sin svaghet är styrka, eller? Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut? Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.

Helt plötsligt inser jag att jag inte är den enda som är en skitmamma ibland.

Tack gode gud för att du finns Mia. Tack gode gud för att du kan hjälpa mig att förstå att det är mänskligt att fela och tack gode gud för att du också vågar visa att du inte är perfekt alla gånger. Med den vetskapen i bakhuvudet ska jag nu gå och räcka fingret åt det dåliga samvetet och sen pussa om mina bägge skatter en extra gång och viska i deras öron hur mycket jag älskar dem.

Ömsom sol ömsom regn...

Vädret har ju varit allt annat än stabilt idag med regn ömsom sol, som tur var så klarnade det upp när vi red till träningen nu ikväll.

Liksom det obeslutsamma vädret så gick träningen både i sol och moln. Stundtals kändes formen kanon och stundtals kändes det som om jag och Aladdin utkämpade värsta striden om tyglarna och ingenting fungerade. Överlag så gick det ändå rätt hyfsat, speciellt med tanke på att jag verkade ha glömt mina skänklar och drivande hjälper hemma ;)

Efter en kall ritt hemåt i mörkret känns det skönt att krypa upp i vår mysiga läsfåtölj, vira en härlig filt runt sig och ta fram de senast lånade böckerna. Ikväll väntar den spännande fortsättningen på Hungerspelen, nämligen Fatta eld