Vissa dagar så är man en riktig skitmamma. Ni vet en sån där som skriker, gastar och har noll tålamod. Idag var en sådan dag.
Lilla tjejen härhemma hade gett sig den på att enbart hålla sig lugn i min famn, vilket innebar att när jag skulle klä på mig och var tvungen att lägga henne i sängen så länge så stämde hon upp i ett hysteriskt illvrål, som inte gav med sig trots mina evinnerliga försök till avledning.
Precis samma beteende visades när jag var tvungen att borsta håret och snygga till mig lite... och det var här jag någonstans kände att tålamodet började tryta. När klockan var 11:38 och 5 minuter kvar tills jag skulle köra och lämna tjejen till farmor och farfar och bege mig till jobbet var humöret på sötnosen lika "glatt" som innan :S.
När man då ska packa in en vagn, en skötväska, sin jobbeväska, väska med kläder till stallet, en styck illskrikande bebis + släppa ut två hysteriskt pipande och tjutande hundar i hundgården och samtidigt komma ihåg att inte åka till jobbet i foppatofflor då brister det på allvar och jag slänger ur mig den absolut värsta harangen till min lilla tjej: "För helvete unge, kan du inte hålla truten nu. Vad vill du att jag ska göra, klona mig själv eller? Ska det vara så jävla svårt att bara vara TYST!!!"
Mitt i min egen hysteri så inser jag någonstans att det är helt sjukt att stå och skrika till min lilla bebis, hon skriker ju naturligtvis av en anledning inte för att hon tycker det är kul. När jag kommer till farmor och farfar och lämnar lilla tjejen, som har somnat i bilen, pussar jag henne på pannan och viskar i hennes öra: "Förlåt min allra finaste skatt!" och på väg till jobbet så kommer det där fruktansvärda samvetet krypande tillsammans med insikten om att jag är världens skitmamma i vissa stunder.
Ikväll när jag sitter uppkrupen i min mjuka och varma läsfåtölj och läser Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst så kommer jag till sidan 111 och läser ur hennes blogginlägg från den 8 januari:
Är det svårt att skriva om det osnygga? Om de gånger man som förälder faller igenom?När man själv blir ett barn och står och skriker >>SLUTA SKRIKA!>> Eller när man tar för hårt i en liten arm eller säger något jävligt dumt och ovuxet. Att visa sin svaghet är styrka, eller? Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut? Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.
Helt plötsligt inser jag att jag inte är den enda som är en skitmamma ibland.
Tack gode gud för att du finns Mia. Tack gode gud för att du kan hjälpa mig att förstå att det är mänskligt att fela och tack gode gud för att du också vågar visa att du inte är perfekt alla gånger. Med den vetskapen i bakhuvudet ska jag nu gå och räcka fingret åt det dåliga samvetet och sen pussa om mina bägge skatter en extra gång och viska i deras öron hur mycket jag älskar dem.
Lilla tjejen härhemma hade gett sig den på att enbart hålla sig lugn i min famn, vilket innebar att när jag skulle klä på mig och var tvungen att lägga henne i sängen så länge så stämde hon upp i ett hysteriskt illvrål, som inte gav med sig trots mina evinnerliga försök till avledning.
Precis samma beteende visades när jag var tvungen att borsta håret och snygga till mig lite... och det var här jag någonstans kände att tålamodet började tryta. När klockan var 11:38 och 5 minuter kvar tills jag skulle köra och lämna tjejen till farmor och farfar och bege mig till jobbet var humöret på sötnosen lika "glatt" som innan :S.
När man då ska packa in en vagn, en skötväska, sin jobbeväska, väska med kläder till stallet, en styck illskrikande bebis + släppa ut två hysteriskt pipande och tjutande hundar i hundgården och samtidigt komma ihåg att inte åka till jobbet i foppatofflor då brister det på allvar och jag slänger ur mig den absolut värsta harangen till min lilla tjej: "För helvete unge, kan du inte hålla truten nu. Vad vill du att jag ska göra, klona mig själv eller? Ska det vara så jävla svårt att bara vara TYST!!!"
Mitt i min egen hysteri så inser jag någonstans att det är helt sjukt att stå och skrika till min lilla bebis, hon skriker ju naturligtvis av en anledning inte för att hon tycker det är kul. När jag kommer till farmor och farfar och lämnar lilla tjejen, som har somnat i bilen, pussar jag henne på pannan och viskar i hennes öra: "Förlåt min allra finaste skatt!" och på väg till jobbet så kommer det där fruktansvärda samvetet krypande tillsammans med insikten om att jag är världens skitmamma i vissa stunder.
Ikväll när jag sitter uppkrupen i min mjuka och varma läsfåtölj och läser Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst så kommer jag till sidan 111 och läser ur hennes blogginlägg från den 8 januari:
Är det svårt att skriva om det osnygga? Om de gånger man som förälder faller igenom?När man själv blir ett barn och står och skriker >>SLUTA SKRIKA!>> Eller när man tar för hårt i en liten arm eller säger något jävligt dumt och ovuxet. Att visa sin svaghet är styrka, eller? Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på sin egen stora resa. Den lilla människan ska hon hålla i handen på den stora resan. Den lilla människan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. Ovanpå alltihop. En dag regnar vingarna kanske in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken. För hur fan skulle det se ut? Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra är så jävla mycket bättre.
Helt plötsligt inser jag att jag inte är den enda som är en skitmamma ibland.
Tack gode gud för att du finns Mia. Tack gode gud för att du kan hjälpa mig att förstå att det är mänskligt att fela och tack gode gud för att du också vågar visa att du inte är perfekt alla gånger. Med den vetskapen i bakhuvudet ska jag nu gå och räcka fingret åt det dåliga samvetet och sen pussa om mina bägge skatter en extra gång och viska i deras öron hur mycket jag älskar dem.
4 kommentarer:
Vilka fina ord! Kan verkligen förstå hur det kan vara vissa dagar, det är alltid skönt att få dela med sig =)
tack :) hihi jag visade mamma bara bilderna som du har överst på din blogg. bröllopsbilderna och frågade om hon visste vem du var? eller kände igen dej? hon bara guuud så vacker hon är!!!, men jag vet inte vem det är.-Det är juh Terese som red Lambada!!! Va? Jag kände inte igen henne. tihi :) och jag håller med, du är så himlans vacker på bilderna!:) /Anna
Oj, vad bra skrivit! Visst är det skönt att veta att alla inte alltid är perfekta!?
Shit vad skönt, man är inte ensam. Jag har varit en riktigt skitmamma idag. En unge som bara vill bli buren pga feber samt en annan som är i värsta trotsen. Man är inte alltid pedagogisk och på topp....
Skicka en kommentar