Stolt!

Så var dagen här, nästan på prick ett år sen sist och dags att återigen att drabbas av nervositet och prestationsångest...

Idag var det nämligen dags för klubbtävling i dressyr och jag och Aladdin stod som deltagande i LC:2.. GULP... hela gårdagen gick jag och våndades och undrade vad jag hade gett mig in på. Resultatet på 54% som vi fick förra året vi var med projicerades som en stor löpsedel på näthinnan och frågan om jag verkligen ville utsätta mig för något sådant igen återkom stup i kvarten.

Vid elvatiden var det till att ta tjuren vid hornen och åka ut till stallet och fixa Aladdin. Jag tyckte jag hade god tid på mig, men det var innan jag insåg att Aladdins man är supertjock vilket innebär att man minst måste göra 15 flätor för att gummibanden ska kunna gå runt. Vid fem över tolv var jag äntligen klar men nervositeten stegrades till oanade höjder när jag insåg att jag bara hade tio minuter på mig innan det var dags för att möta upp Lisa, Pernilla och Hanna. Snabbt på med träns, sadel och kavaj och sen bar det av ner mot klubben.

Allt eftersom vi skrittade ner började klumpen i magen att släppa och glädjen över hur kul det är att rida överföll mig istället. Väl framme var det dags för att rida fram och försöka hitta den perfekta känslan. Att sen mina ben var spända som fiolsträngar och att jag tappade stigbyglarna hela tiden var en annan femma, Aladdin kändes jättefin. Som tur var så hittade jag sitsen inne i ridhuset och helt plötsligt så satt jag mycket bättre och stigbyglarna höll sig på plats. När det var vår tur så kändes det riktigt bra.

Om Aladdin varit avspänd ute på banan och på framridningsvolten så blev han en helt annan häst när vi kom in på banan. Gahhh vad läskiga blommor och domarbordet ska vi inte tala om, det hade ju huggtänder, verkade Aladdin tänka. Spänningen släppte dock efter en stund och han blev fin igen. Tyvärr resulterade det i att de första två momenten blev lite taffliga då det inte blev någon visning av skritten i den första avsaktningen, snarare taktande. Sen lossnade det däremot och det kändes riktigt bra.

När väl programmet var genomfört kunde jag inte annat än le och klappa om fina Aladdin, all nervositet och ångest som legat och tryckt hela natten släppte taget om mig och jag övermannades istället över en oerhörd stolthet. En stolthet baserad på att jag äntligen lyckades med bedriften att inte bli totalspänd och ofokuserad bara för att det är tävling utan istället red hela programmet moment för moment och var totalfokuserad hela tiden.

När jag sen fick vårt protokoll blev jag ännu gladare. Jag och Aladdin fick nämligen ihop 170 poäng, vilket innebar 60,71%, med en 8 på den fria skritten som enligt domaren var "mycket lösgjord och framåttänkande". Så det är med ett leende på läpparna och en bild på näthinnan av en riktig guldpålle som jag kommer att somna ikväll!