Denna tid på året när dygnet är grått och trist och solen aldrig verkar gå upp så sätts verkligen ens hästintresse på prov, inte minst för att man får brottas mot lera som har överfallit hela hästen. Den största utmaningen för ens hästintresse är dock mörkret, eller snarare avsaknaden av solljus. Efter jobbet får man nämligen föra en tämligen ojämn kamp mot mörkret om vem som skall hinna ut först i skogen. Har jag tur så hinner jag och Aladdin ut en runda innan allt är becksvart, men så var inte fallet idag.
När jag kom till stallet var klockan tjugo över fyra och det var lite halvmörkt och disigt ute. Jag tog snabbt in Aladdin och fixade till honom på två röda och sen begav vi oss ut. Jag hade inte ork idag att rida ner till klubben utan det fick istället bli en tur i Galgbacken som tyvärr inte är upplyst.
Den första sträckan i skogen gick bra, där kunde vi t.o.m. trava då det inte var helt mörkt. När vi kom lite längre in i skogen och inte längre hade hemtrevliga villor bredvid mig så började min vilda fantasi att spöka. Var det inte något som sågs skymta till bakom tallen, eller vad var det som vajade i den stora eken. Varför heter detta skogsparti just Galgbacken slog mig med ens.
Enligt Wikipedia.com så "är Galgbacke det medeltida namnet på en plats för avrättning av dödsdömda brottslingar. Namnet kommer från de galgar som användes vid hängningarna, men även andra avrättningsmetoder kunde förekomma på platsen."
Är det så konstigt egentligen att nackhåret reser sig på en och man känner kalla kårar krypa längs ryggraden när man rider inne i det mörka skogspartiet helt ensam?
När man lyckats skrämma upp sig själv tillräckligt mycket och ens fantasi skenat iväg så förstoras minsta lilla ljud och ens adrenalin pumpas ut så hårt det bara kan. Att sedan pållen traskar på som ingenting spelar ingen roll. Det är svårt att hindra en från att se spöken i alla möjliga vinklar och vrår vid såna tillfällen.
För mig fanns inget annat att göra än att vända pållen och fortast möjligast ta mig ut från skogen och bege mig till mer bebodda och upplysta trakter. Långt långt ifrån den ack så spökfulla Galgbacken...
3 kommentarer:
Asså Tess, har du någonsin fått höra att du har författartalang?! I så fall får du höra det av mig nu. Spännande! Stor igenkänningsfaktor! Känner igen det där med att fantisera ihop monster och spöken när man är på kusliga ställen. Man kan bli jävligt rädd för sig själv ibland och samtidigt förundrad över att man lyckas hitta på dessa sjukt läskiga vålnader man ser framför sig! Ha det gott och skräm mig mer om dina bravader i Galgbacken... Kram Johanna
Tack Johanna! Det var det finaste berömmet jag någonsin fått, det värmer mitt hjärta =) Jag lovar att göra mitt bästa och leverera inlägg med stor igenkänningsfaktor =)Kram
Vilken jättefin bild! Alla nyanser är verkligen fångade.
Skicka en kommentar