stått hur man kryper. Ett tag höll både jag och Björn på att ge upp och var tvärsäkra på att hon aldrig skulle lära sig krypa. Tji fick vi för nu så kryper hon som bara den. När jag tänker tillbaka så minns jag att det var precis likadant med Sebastian, in i det sista höll han oss på halster för att en dag krypa som om han aldrig gjort något annat och när han väl lärt sig krypa så tog det inte långt tid innan han gick. Det är inte bara motoriken som går framåt utan även bissingarna. Två risgryn därnere och tre däruppe förgyller Felicias härliga leenden =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar