Det där med hästeri...

Härom veckan så övervägde jag starkt att helt lägga ner det där med hästeriet. Kanske skulle jag ge mig in på frimärksområdet eller varför inte minigolfen som är stor här i Vinslöv. Hästeriet kändes nämligen helt hopplöst; mina ben dinglade, mina händer hoppade och rattade och kontakten med pållen var obefintlig. I just den stunden när man inser att man hållit på med hästar hur länge som helst men ändå rider så pass dåligt, det är då insikten slår en hårt i ansiktet och tårarna sakta kryper fram i ögonvrårna.

Efter förra veckans träning fick jag läxa av Helen, att rida med spöet rakt över mina händer och manken och på så sätt få mer stilla och lugna händer. Som den duktiga elev jag är gjorde jag min läxa ordentligt så både på bana och skog och mark kom jag ridande med ett fint blått ridspö liggandes på mina händer.

Redan vid andra ridturen så märkte jag skillnad och sakta men säkert började jag slappna av i sadeln och följa med mer istället för att joxa med händerna och sakta men säkert började också Aladdin falla till ro och tugga på bettet. På senaste dressyrträningen i torsdags så bara infann den sig, den där känslan av att allt börjar stämma igen. Den känslan som fyller en med självförtroende och ger en en sån förbannat bra dos med energi. Allt som upplevts så svårt den senaste tiden kändes nu så enkelt och t.o.m. de där skänkelvikningarna på diagonalen flöt på rätt bra.

Det är konstigt med det där hästeriet... stundtals så flyger man på moln för att en galoppövergång suttit perfekt och stundtals så gråter man för att ingenting fungerar. Summerar man all besvikelse och all glädje som är inblandad i det där hästeriet så står det dock klart, vågskålen med glädje är så mycket tyngre och just därför så tror jag att jag aldrig skulle kunna nöja mig med det stillasittande livet som frimärkssamlare och eller det intensiva livet som minigolfare. Nej, jag är och kommer alltid förbli en hästerimänniska i både motgång och medgång!