Efter att ha travat en liten bit kom vi till den alldeles lagom lilla backen som vetter ut mot ängen. Släppte Aladdin och lät honom galoppera på i den takt han ville uppför, nämligen fullt ös med massa tryck i bakbenen. Hujedamej... var lite rädd att jag inte skulle få stop på honom efteråt men några varv på en volt sen kom vi ner i skritt igen=)
Härlig känsla och det är vid sådana tillfällen man förtränger att man har värsta kulan på magen, inte kommer i några ridbyxor längre och måste ha rumpvärmare på sadeln för att joggingbyxorna ska få fäste i sadeln. Just då är man bara ett med pållen och skulle kunna galoppera på hur länge som helst. Dock kommer verkligheten ikapp en ganska snabbt då man inser att man galopperat max 70 meter och man flåsar som en ångvält och känner sig som spaghetti i benen.
Den där lilla galoppen tröttade inte precis ut Aladdin på något sätt utan han var lika pigg och på G hela resterande vägen och när vi travade så smygökade han så fort jag råkade luta mig minsta lilla framåt och släppa aningen på tygeln. Känns urhäftigt att sitta på så mycket muskelmassa och känna trycket som finns där. Trots att snötäcket inte var djupare än max 15 cm så hade han så höga benlyft så det ven snökockor omkring oss när vi travade på den lilla stigen mellan åkrarna.
Så trots att en annan inte alls orkar rida på samma sätt som tidigare så var minsann Aladdin en aning svettig när vi skrittade hemåt på asfalten och jag hade fått en härlig röd färg på mina kinder och näsa. En härlig röd färg som kommer direkt inifrån den lycka som uppstår i hjärtat när man är ute och galopperar i snö på en underbar pålle.
Aladdin förra året
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar